Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
och de anlade också de i orten vanligast
förekommande namnen, Ola, Per eller Jon o. s. v.
Det fördes dessa dagar ett gammaldags trevligt
liv, omtalar han, och det hela slutade med att
brukspatronen vid formännens återkomst med
en bägare hälsade dem välkomna hem igen.
Jag har dröjt vid dessa gammaldags
patri-arkaliska förhållanden på värmlandsbruken
därför att de har sitt särskilda intresse just i
samband med "Svea". Vad denna rämeninspirerade
dikt förkunnar är nämligen just en återgång till
forna tiders arbetsamhet och enkelhet, till den
frånvaro av lyx och förkonstling och överdrivna
pretentioner som präglade den gamla goda tiden.
Därmed skapas en förutsättning för
koloniseringsprogrammet "att inom Sveriges gräns
erövra Finland åter", som blev diktens
sluttendens. Och därmed bereder man överhuvud
marken för det blomstrande näringsliv som skalden
hoppas på. Det bör i detta sammanhang betonas
att 1800-talets början medfört det mest prekära
läge för hela den värmländska järnhanteringen.
Brevväxlingen mellan Tegnér och hans svärfar
fram till 1811 handlar inte om annat än
nödtvånget att sälja järnet till underpris och
omöjligheten att avyttra stålet. Järnförsäljningen är
nästan desperat, skriver Myhrman i februari
1807. Forlönerna hade sedan 1805 stegrats med
jämnt hundra procent och sädespriset med
femtio. "Vart vill det ta ut?" Den hårt beträngde
svärfadern — så undertecknar han sig själv vid
något tillfälle — anlitar t. o. m. mågen i Lund
för att undersöka avsättningsmöjligheterna i
Malmö, och att döma av det brinnande intresse
skalden ådagalägger i breven har uppdraget
inte vanskötts. Ännu våren 1811 talas om det
dåliga resultatet vid fastingen, och själv
dokumenterar Tegnér sin brukspatronssynpunkt på
driften då han skriver till en svåger från Rämen
i mars 1812: "Körslorna gå här nu bra, mest
genom Dalkarlar, som äro satans dyrlegda."
Han hade redan hunnit göra bittra erfarenheter
som brukspatron. Troligen har en viktig sådan
varit att järnhanteringen under dåliga
konjunkturer förutsatte äldre tiders flit och
lönesystem, gammal god patriarkalisk ordning. Och
man frågar nu: blir inte järnexpeditionen till
Filipstad under sådana förhållanden en god
symbolisk handling, en accentuering av att man,
ehuru inkopplad på läsvägen och tjänstebanan,
"icke studsade tillbaka för det tyngre arbete,
som utgjorde de underordnades sysselsättning,
utan aktade och ville genom föredöme
uppmuntra det"? Och faller det inte också från
dessa utgångspunkter ett klarare ljus över det
program som uttryckes i versrader som följ ande:
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad.
Det är ett gott ekonomiskt-socialt program
för det nya arbetande Sverige, som stod under
knapphetens kalla stjärna.
I sitt Tegnértal skildrar Geijer med
utgångspunkt från östra Värmlands sena
bebyggelsehistoria det lyckliga i "att ha levat sin ungdom
i ett land med friska, ännu obleknade minnen,
—- i ett nytt land, där odlingens steg dag för
dag ses och höras" och gör en tillämpning på
Kristoffer Myhrmans storartade pioniärgärning
uppe i ödemarkerna mellan Värmland och
Dalarna. Det gäller om honom detsamma som
om Uddeholmsbolagets store grundare Bengt
Gustaf Geijer d. ä. och hans maka, om vilka
inskriptionen berättar att "i skog och öde mark
de byggde hus för folk". Både Tegnér och
Geijer hörde till den stora pioniärtiden då järnet
bröt bygd, uppgångstiden då Sverige ännu var
världens största järn producent. Man glömde inte
koloniserings- och handlingsprogrammet under
de svåra bakslagens och den hotande ruinens
tid. Man hör hammarslagen och yxhuggen i
"Svea": "Låt, Svea, dina berg fördubblad ge
sin skatt, låt skörden blomstra opp i dina
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
