Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Sven Stolpe: På jakt efter Kock von Gyllenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄ JAKT EFTER KOCK von GYLLENSTEIN
misstankar om att hos henne finns en del motiv,
som just härrör från Löwenhielmarnas Äng.
Men framför allt äger vi från Håkanbol några
drag, som tillhör den stora värmländska
litteraturen.
En bok, man aldrig kan tröttna att läsa, är
Knut Lilljebjörns "Hågkomster". Man’ bör ha
originalupplagan men också den andra
upplagan med dess härliga blyertsteckning av den
storartade gubben, om vilken Geijer skrev, att
han brukade föreläsa sin egen översättning av
Schillers "Don Carlos" och tillade:
"Han blev sedan min svärfar. Han spelte
tilllika violoncell såsom ingen annan i Sverige: en
av de rikast begåvade naturer jag någonsin lärt
känna."
Vilken must, vilken saklighet, vilken pregnans
i den gamle Lilljebjörns fåordiga skildringar av
det gamla Värmland! Vilka original han får på
benen med ett par streck! I sanning — på
samma sätt som unga fransmän skolar sin stil
efter klassikerna La Bruyère, Montaigne, La
Rochefoucauld, Chamfort och Flaubert, borde vi
svenska skribenter i vördnad gå tillbaka till våra
bästa författare; Knut Lilljebjörn är en av dem.
När jag kör förbi Håkanbolgården en
vinterkväll — det är månsken och kallt, och det lyser
vänligt ur fönstren — dyker i mitt minne upp
en reminiscens: berättar inte gamle Lilljebjörn
en fantastisk historia, som utspelats just här?
När jag fått bilen under tak och slagit snön
ur rocken, går jag in i biblioteket och får fram
"Hågkomsterna". Och mycket snart hittar jag,
vad jag söker.
Carl Niklas Kock hette min man. Han föddes
på Håkanbol i mitten av 1700-talet men fick
en bristfällig uppfostran. Han lämnade
Håkanbol av ett skäl, som fortfarande spökar i den
muntliga traditionen i våra trakter. Under ett
glatt julkalas hade han gjort en något för intim
bekantskap med en "ful äldre fröken", som
därefter gjorde "hotande demonstrationer mot hans
frihet. Hellre än att uppoffra sig åt den giftas-
lystna maran, för vilken han varken kunde hysa
kärlek eller aktning, lämnade han. manteln i
sticket och skyndade sig att i tysthet sälja sin
egendom och begiva sig till östra delen a%r
provinsen. Han köpte och arrenderade då
Kattviken, väster om Karlstad. Väl blev han snart
underrättad om att han ej löpt någon fara i sin
födelsebygd, men det avgörande steget var taget
och kunde ej mera tillbakatagas."
Jag skulle vilja veta mera om denna mara,
som skrämde Carl Niklas Kock från Håkanbol.
Jag drömmer ibland om att han fått stanna, och
att vi haft hans sällsamma geni levande kvar
i folkets minne här på trakten.
Kock var en märklig man, berättar
Lilljebjörn. Eftersom han fått en usel undervisning,
började han själv komplettera sin bildning. Han
skaffade sig en tysk bibel och lärde sig så tyska.
(Ungefär som Henrik Schück lär göra, när han
skall lära sig något nytt språk: han skaffar sig
"De tre musketörerna" och har mycket snart
lärt sig idiomet i fråga; Dumas’ roman’ kan han
nämligen utantill...) Holberg hjälpte honom
att lära sig danska. Han utbildade sig till en av
Värmlands största berättare; "hans språk var i
värmlandsdialekten en bondes, och hans bilder
och liknelser, fastän ganska träffande, voro ej
alltid de finaste". Kocks ende son drunknade;
fadern sålde sin egendom och flyttade till ett
avlägset hemman i Gillberga, där han i två år
levde som eremit: läsning, jakt och fiske
upptog hans tid; han sysslade också med att
dressera vilda fåglar. När han någon gång visade
sig i kyrkbyn, var han åtföljd av en tam kråka,
som dock brukade anlända en halvtimme före sin
herre, tröttflugen, sittande på hunden Rasks rygg
— ett glädjande förebud. Lilljebjörn berättar:
"Med vad iver skyndade vi ej att möta honom
i sluttningen för att nedkomma i den sköna
Gillbergadalen! Ofta då han, omringad av
denna ungdoms- och barnaskara, fördes liksom
i triumf, sågos tårar i hans klara, bruna ögon.
Runnö dessa vid minnet av hans älskade son
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
