Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Åke Gustafsson: Livsgnistan. Med utkast till ett litterärt program - Uralstringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSGNISTAN
en atmosfär laddad med vattenånga. Ytan
stelnade. Det puttrade i krateröppningar och
svarta sår, men så småningom läktes såren
och täcktes av hårda hinnor. Ytan fläktes då
och då upp igen, berg höjde sig, djupa hålor
sänkte sig ner. Och till slut kom regnen. Det
regnade, regnade och fyllde i hålor och
grottor. Kolet, det underliga grundämnet,
bildade sina syre- och väteföreningar. Vatten
omgav dem. Temperaturen var hög. Många
molekyler bröts igen i stycken, men ibland
slöt de sig samman till än högre föreningar,
till äggvitämnenas enklaste beståndsdelar, till
aminosyror med kol, väte, kväve och syre
flätade ihop. Detta skedde visserligen ytterligt
sällan, men årtusenden stod till förfogande,
ingen brådska rådde. Aminosyrorna och de
enkla äggvitämnena revs oftast itu igen, men
någon enstaka gång vävdes de ytterligare
tillsamman, kanske skedde en sådan
sammanflät-ning en gång på millioner sönderfall. Och
slutligen stod jättemolekylen färdig, med fosfor
som viktig beståndsdel. Den gula fosforn som
tänder sig själv vid rumstemperatur och
förbrinner till en vit rök! Och så hade den lägsta
formen av liv uppstått.
Varje cell är organiserad, heter det. Ja visst,
men sannolikt gäller detsamma också för
viruspartikeln : ett litet huvud av nukleinsyra på en
jättekropp av äggvita, liksom ett fint
knappnålshuvud på en fet blodfylld väggluskropp.
Därför återstår såsom enda invändning mot
virusämnenas övergångsnatur att de blott
parasiterar på levande celler. Men, som jag redan
nämnt, detta är självklart. Sannolikt dröjer
det inte länge förrän biokemisten och
botanisten genom listigt detektivarbete fångat in
även sådana mellanformer som hittills undgått
dem.
En nödvändig konsekvens av denna
tankegång är att de lägsta formerna av liv måste
ha uppstått gång på gång och på olika delar
av jordklotet. En enda uralstring är osanno-
likare än en upprepad. Å andra sidan! Vad
är det som hindrar att de första stadierna av
liv alltjämt uppstår? Åtminstone i vissa
tropiska regnskogsområden härskar tillräckligt
höga temperaturer, luften är mättad med
vattenånga till drivhusförhållanden,
kolföreningar, ammoniak, svavelväte dunstar
omkring. Har liv en gång uppstått på vår planet,
bör det fortfarande kunna uppstå — som en
mycket sällsynt företeelse naturligtvis.
Numera underlättas dessutom den upprepade
uralstringen genom att liv i högre och lägre
former redan existerar. Enkla äggvitämnen
erbjuds som byggnadsmaterial överallt i naturen.
Arrhenius’ tanke att livsfröna forslas mellan
planeterna i vårt solsystem eller till och med
mellan olika världar med hjälp av ljusets
strålningstryck har (enligt Lundmark) med orätt
ansetts felaktig. I anslutning till andra
forskare framhäver den sistnämnde att ljustrycket
verkar kraftigast på kroppar som har ett
tvärsnitt på vid pass 20—30 gånger ljusets
våglängd. Arrhenius försökte beräkna vilka
möjligheter som finns för att partiklar skall föras
ut i rymden från vår jord. Under vissa
förutsättningar kan utslungade kroppar överskrida
marsbanan efter 20 dygn och neptunusbanan
efter 14 månader. För att nå vårt närmaste
solsystem (Alfa Centauri och Proxima
Cen-tauri) bör det åtgå en tid av 9 000 år. Detta
givetvis i bästa fall! Om vilande sporer blott
kunde föras utanför jordatmosfären, skulle de
alltså nå andra planeter på jämförelsevis kort
tid. Luftströmmar, meteorer, norrsken,
elektriska urladdningar av olika slag hjälper
sannolikt till att sprida sporerna ut i rymden,
kanske också bort från solsystemet. Vi vet att
jordatmosfären rymmer billioner och åter
billioner bakterier i olika stadier, från det
mest inkapslade och skendöda liv till den mest
aktiva verksamhet. Det är då ej särskilt svårt
föreställa sig att småorganismer oupphörligt
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
