- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
511

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Åke Gustafsson: Livsgnistan. Med utkast till ett litterärt program - Människan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVSGNISTAN

smort, vitaminer etc. Hormonsystemet måste
inriktas mycket noggrant, minsta rubbning
kan förorsaka idioti, missbildning av kroppen
eller dödliga sjukdomar. Ett barn kan få
bestämda anlag i arv som orsakar sockersjuka,
fallandesot, kretinism, för att inte tala om
de rubbningar som medför döden redan på
fosterstadiet och svåra missfall för modern.
Det är blott en yttring av självförgudning då
längtande skalder ser en Gud växa fram i
människan. Hon är ingenting annat än ett
djur bland djuren, lika vederstyggligt och lika
oskyldigt.

Och likväl måste man komma ihåg att denna
bild bara gäller för människan sådan hon har
infogats i naturen. Hennes själsliv följer
givetvis ärftlighetens lagar, utmejslas genom ett
samspel av anlag eller miljö, ibland från
början predestinerat till tjuvens eller
mördarens, ibland till diktarens eller predikantens.
Naturligtvis finns det en möjlighet — om än
svag — att hon fått en flik av något
gudomligt utifrån och att hon därigenom avviker
från allt annat levande. Men om hon har fått
något dylikt, har hon så att säga fått det
genom sig själv, genom utvecklingens eget
förlopp; någonting har trollats fram i
organismerna medan de differentierats och
komplicerats. Ingen vet vad den kraft är som drivit
utvecklingen framåt, från väteatom till
uranatom, från enkla kolväten till komplicerade
äggvitämnen, först utan och sedan med
delningsförmåga så att de till slut överskridit
tröskeln till vad som lever, så småningom
blivit fiskliknande, fågelliknande,
däggdjursliknande, människoliknande. Denna kraft som
väller fram och gör väteatomen till en
människa är något ännu alldeles okänt. Jag kallar
den för livsgnistan, när den hunnit det
levandes stadium.

Det egendomliga med människan är att hon
reflekterar över sin ofullkomlighet men
likafullt drivs att göra vad hon innerst inne

ogillar. Hon älskar sina närmaste, men hon
gör dem ont. Hon vet att stöld straffas, men
mer eller mindre öppet stjäl hon, hon vet att
straffet för mord är livstids fängelse, men hon
dödar — kanske inte alltid med revolver eller
kniv, utan på lång sikt med hårda ord och
handlingar. Avståndet mellan tjuven och
bankdirektören är obetydligt, mellan mördaren och
kanslern likaså. Varför föraktas den ene och
beundras den andre? Kvinnan som föder sitt
barn med ett leende i alla smärtorna och
kvinnan som dränker det i en skogstjärn står
varandra nära. Mannens spermier tvingar honom
att jaga kvinnor, ibland nöjer han sig med
en, ibland med två, men ofta söker han flera.
Vad skiljer de olika männen?

Nej, människan är ett djur bland djuren.
Hon måste lära sig att inse sin litenhet. Man
måste tvinga henne ut ur den förfalskade
inbillningsvärlden.

Från min barndom minns jag värdinnan
i det hus där mina föräldrar och vi syskon
bodde. Hon var tjock och plussig, lagade
utmärkt mat, tyckte om att spela kille om
söndagskvällarna och älskade hundar. Hon var
i all sin oformlighet den enda verkligt goda
människa jag träffat, hon var en bibelns Jesus
i kvinnogestalt. Blott en gång såg jag henne
ond. Hon stod vid spiseln en varm
sommardag, några gäster skulle komma på besök,
ångan rykte från potatisen, solen stekte. Just
då i all brådskan kom hennes elvaårige
dotterson inramlande i köket med en nyköpt
socker-dricka. Han drog upp korken en smula och lät
den sedan, när hon vände ryggen till, flyga
i taket med en skräll. Hon hoppade till i
förskräckelse och gav honom en våldsam örfil.
När det väl var gjort, brast hon i gråt och bad
pojken förlåta sig, smekte honom på
kinderna-och armarna. Hon var god utan att likväl vara
menlös. Hur kan en sådan människa existera?
Motbevisar hon inte vad jag nyss framhävde?

511

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free