Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - För boksamlaren: Münchhausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
De första upplagorna av
"Münchhausen", dess översättningar och
illustrationer.
Väl kallas helt spotskt "ett tidsfördrif"
Hvad bäst skänker flitan lust och lif.
Rollenhacen i "Froschmeuseler" (1595).
"Det finns en mycket skämtsam man, herr
von M-h-s-n i H-schen, som har uppodlat ett
eget slags sinnrika historier, vilka benämnas
efter honom, ehuru kanske inte varje historia
är av honom själv. Det är berättelser fulla av
de otroligaste överdrifter, men därvid så komiska
och bisarra, att man måste skratta hjärtligt utan
att bry sig om deras sannolikhet; i sin art
verkliga hogarthska karikatyrer. Våra läsare, som
kanske redan känna till några av dem genom
muntlig tradition, skola här finna några av de
bästa." Omedelbart efter denna inledning kastar
sig författaren med ett "sålunda" genast in
medias res och börjar sin berättelse: "Sålunda
hade jag vintertid att göra en lång och
besvärlig resa..." Nu följa 16 av de historier, som
vi alla känna från vår münchhausenläsning
och som här utgöra urmünchhausen. Den
lilla ytterst sällsynta samlingen, i vilken den för
första gången kom ut av trycket, bär titeln:
"Våde Mecum für lustige Leute", del 8, Berlin
1781, vartill såsom del 9, 1783, "Noch zwei
M-Lügen" bildar en avslutning. Insändaren av
dessa bidrag till "Våde Mecum" — en samling
"lustiga skämt, kvicka infall och skämtsamma
korta historier" — nämnes icke. Hans namn har
också förblivit okänt till den dag som är.
Såtillvida är författaren till münchhausenoriginalet
tills vidare höljd i dunkel. Münchhausens
urgestalt, i vars mun münchhausenhistorierna lagts,
har emellertid bevisats vara historisk. Bakom den
står baron Hieronymus von Münchhausen, född
den 11 maj 1720 på godset Bodenwerder vid
Elbe (i distriktet Hannover). Han deltog såsom
nittonårig löjtnant vid ett ryskt kavallerirege-
mente 1739—40 i fälttåget mot turkarna,
utmärkte sig följande sommar i kriget mot Sverige,
som varade 1741—43, och levde från 1750 till
sin död i ett lyckligt äktenskap med en
kur-ländska på sitt gods i Bodenwerder. Under nära
ett halvt sekel levde sålunda junkern
Münchhausen på sin torva och var känd som en rolig
berättare, vilken fann ett nöje i att duka upp
historier om sin skicklighet och styrka likaväl
som om sina hästars och hundars förträfflighet,
"helt cavalièrement, visserligen med militäriskt
eftertryck, men utan patos, med en världsmans
lätta behag och som självfallna ting". Just i
Münchhausens frigjordhet gentemot sina åhörare
ligger också hemligheten med denne berättare,
som serverar de mest drastiska överdrifter med
en sådan naivitet, att man är beredd att skratta
även åt det otroligaste. Vi tro gärna med
utgivaren av "Våde Mecum" att "berättelsens
komik ytterligare förhöjes därigenom att
berättaren framställer allt såsom om han själv sett
eller utfört det". Såsom ovan antytts, kommo
emellertid snart en mängd historier och
anekdoter, som då för tiden voro i omlopp, åtminstone
i provinsen Hannover, att pådiktas den geniale
berättaren. Även om de inte härrörde från
honom, voro de hans andas barn. Münchhausen
var inte den förste, som utsattes för detta.
Redan i de gamla folkböckerna, såsom
"Eulen-spiegel" (1515) och "Die Schildbürger" (1597)
måste vissa personer låna sina namn åt upptåg,
som pådiktades dem. Stoffet i sådana anekdoter
är ofta äldre än hjältarna, om vilka de berättas.
Också begynnelseorden i alla folksagor: "Det
var en gång" tyda på att handlingen ligger
långt tillbaka i det förflutna. Och lika litet som
Grimms sagor uppstått först 1812, det år då
deras första upplaga kom ut, utan i stället
sedan gammalt gått från mun till mun, så
härröra inte heller münchhausenhistorierna först
från slutet av 1700-talet. De kunna spåras
tillbaka till de tyska och utländska folkböckerna,
humanisternas facetier på 1300- och 1400-talen,
ja, ända till Lucianus’ "Vera Historia". Baron
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
