Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Olof Lagercrantz: Kring Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING OLA HANSSON
intressant att veta om Ola Hansson sett Hills
tavlor.
Som naturskildrare är Ola Hansson en
nydanare. Han lärde av Strindberg och av Bååth,
och hans utgångspunkt är en realistisk, objektiv
natursyn, som dock inte uteslöt beroende av
signaturernas förmänskligade och konventionellt
ideella naturmåleri. Han visade en förkärlek för
Gellerstedt som är fullkomligt oförklarlig. Men
någon realist i Bååths anda blev Ola Hansson
aldrig. Därtill var han för egocentrisk, för
våldsamt subjektiv och för känslig. Hans Skåne
hittar man inte, som Gullberg framhåller, på
någon karta. "Det var ett andelandskap, ett
drömlandskap, där en irrande diktarsjäl sökte
finna ro." I hans dikter vet man aldrig var
naturen slutar och det själsliga tar vid. Där sker
en sammansmältning av yttre och inre, som är
egendomligt suggestiv. Rågbrodden skjuter upp
ur den svarta myllan. Det är en synbild. Men
i nästa ögonblick är broddén tankar, aningar
och förhoppningar som trevar sig fram ur
själens grå tristess. Dimman sveper över slätten
en oktoberdag. Men om den stiger ur de
fuktiga markerna eller om den har sitt ursprung
i ångestförnimmelser i diktarens bröst, det vet
man inte. Råkorna svärmar över fältet i oroliga
kast. Eller är det diktarens tankar som rastlöst
söker ett fäste. Allt väves samman till en enhet.
Psykiskt och fysiskt blandar blod. Andra poeter
skjuter in ett liksom i versen för att understryka
parallellerna. Hos Ola Hansson är
sammansmältningen fullständig. Hos Bååth hör man
hundarna skälla vid gårdarna och Östersjön
brusa i fjärran. Hos Ola Hansson förnimmer
man, vart än på slätten han för sin läsare, tunga
suckar ur ett människobröst, ett hjärtas än
jublande, än smärtsamma slag. Och ur skogar och
sjöar blickar mörka ögon emot betraktaren.
Ola Hanssons naturskildring är något nytt
i vår litteratur. Vi har senare blivit bortskämda
med en myckenhet utsökt och besjälad natur-
lyrik. Men ingenting har samma skälvande
intensitet, samma hemlighetsfulla gripenhet som
man finner hos Ola Hansson. Hans hjärta var
liksom nedgrävt i den skånska jorden, och när
han lämnade den, när han kastade sig in i de
brusande litterära och kvasivetenskapliga
strömvirvlar som utmärkte 1800-talets två sista
årtionden, förlorade han fotfästet, så som han
otvivelaktigt gjorde i "Sensitiva amorosa".
Hjalmar Gullbergs urval är utomordentligt
men kan naturligtvis som alla antologier
diskuteras. För min del skulle jag önskat att
ungdomsdikterna varit mera fulltaligt
representerade. Men Gullberg har tydligen velat slå ett slag
för Ola Hanssons undanskymda eller helt
bortglömda senare lyrik, som Gullberg själv en gång
kommenterat och utgivit. Det finns i den
oformliga samlingen "Tio år i hövdingatider" mycken
utomordentlig lyrik, och de prov Gullberg drar
fram är en glädje för öga och öra. Särskilt
gripande är "Vitt över världen vaken tystnad
står", som Gullberg kallar en gravsång över
alla slocknade skönhetsvärldar och som med
sina övergivna tonfall vittnar om den svåra
själsnöd som höll Ola Hansson i sitt grepp
under senare delen av hans liv:
Vitt över världen vaken tystnad står, —
besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;
och skymning faller tung på gångna, bleka år,
och vandrarn lyssnar till de egna stegen.
Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,
ej läpp och blick, ej knotorna och benen
blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,
som blir till mull igen inunder stenen.
Långt mer där dog, — så mången inre värld,
så månget osett, aldrig anat rike:
till intets botten på sin tida gryningsfärd
sjönk ock ett något som ej hade like.
Oändligheten tiger; tyst står allt;
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.
Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt
på skapareld, som släckts och är förgäten.
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
