Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - För boksamlaren: Münchhausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
utom innehålla 24 planscher, vilka dock fattas
i K. B:s exemplar. (Linnström uppger, i
motsats till titelbladet, 20 planscher.) Översättaren
till denna upplaga var Anders Lindeberg
(1789—1849), teaterman liksom Brelin, och
dessutom bekant tidningsredaktör, men kanske
framför allt känd som "majestätsförbrytare". Han
var en ganska anlitad herre som
barnboksöversättare. Enbart 1841 översatte han "Fru Kajsa
Rulta och hennes katt" efter den engelska "Old
Dame Trot and her cat", som sannolikt kom
ut i London 1806, och en lika populär
motsvarighet, "Mor Spitsnos och hennes hund",
efter "Old Mother Hubbard and her dog"
(London 1805), som här i landet även hette "Mor
Märta och hennes hund Zozos löjliga äfventyr"
(1834), "Fru Kicketusch o. hennes hund Azor"
(1846), "Fru Bingbong och hennes hund" (1869),
"Mormor Spitznos o. hennes hund" (1874),
"Mor Lustig o. hennes hund" (1879),
varmed hon avlider. Att denne originelle man
kände sig besläktad med baron Münchhausen
kan man förstå. Lindeberg anför för första
gången Bürgers företal till den tyska
översättningen och, under beteckningen "Svenske
Utgifvarens Företal", den försvenskade
inledningen till femte tyska originalupplagan av år
1840. Han använder sig också av Bürgers
eleganta avrundning på berättelserna, i det
baronen ber att få draga sig tillbaka och önskar
alla god natt. År 1872 utkom en ny översättning
på F. C. Askerbergs förlag (lit. 8: o, VIII,
131 s.) med Hosemanns 16 bilder i kliché. Den
onämnde översättaren uppger i företalet för
första gången Raspe som författare till den
engelska upplagan. Han återger också förordet
till den första svenska upplagan av 1797 för
att, som han säger, låta läsaren se, hur
"Münchhausen" på sin tid uppfattades. I övrigt har
han vid översättningen hållit sig till såväl den
engelska som den franska upplagan, om man
får sätta tro till hans uppgifter. Ännu en svensk
översättning kom ut 1875 hos Fritzes (4:o,
200 s.). Den är gjord av den drivne
översättaren och tidningsmannen Viktor Emanuel
Öman (1833—1904). Han uppger, liksom sin
föregångare, att han översatt från engelska
originalets sjunde upplaga, men håller sig dock
i fråga om innehållet till Bürgers version. Med
denna upplaga kommo Dorés bilder till
"Münchhausen" för första gången att återges i Sverige.
De återkommo 1875 i 8: o-format och äro i den
dag som är lika omtyckta (ny upplaga hos
Norstedt & Söner 1927). Därtill må nämnas,
att även en av de talrika efterapningarna till
"Münchhausen" funnit sin väg till Sverige
under titeln "Baron von Münchhausens
Efterlämnade skrifter" (med 4 planscher av Fr. Jäde,
Stockholm 1854). Originalet till denna
översättning utkom samma år i Weimar med 8
litografier av Franz Jäde och hör till de bättre
münchhauseniaderna. De många svenska
översättningarna och nya upplagorna av
"Münchhausen" vittna vältaligt om, att baronens
"lögnhistorier" här i landet lika litet som i sitt
hemland någonsin saknat en trogen och entusiastisk
publik, även om de tidvis här liksom där snarast
fortlevat genom muntlig tradition.
Därmed ha vi hunnit till slutet på vår
framställning, i vilken vi föresatt oss att i korthet
skildra münchhausenbokens uppkomst och öden
genom dess tidiga upplagor i hemlandet och här
i Sverige. Om den gäller den romerske skaldens
ord: "Pro captu lectoris habent sua fata libelli"
— "böckerna ha sina öden alltefter hur
läsaren uppfattar dem". "Münchhausens" öde var
— liksom urgestaltens — ibland synnerligen
äventyrligt, och man har, som vi sett, till den
dag som är inte lyckats klarlägga det i alla
avseenden. Också däri delar "Münchhausen"
många "äkta" folkböckers öde, på vilkas
urgamla stam "Münchhausen" är ett sent men
inte mindre "äkta" skott från rokokons tid.
Willy Heimann
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
