Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Karin Boye : För trädets skull. Bonniers 1935.
Det ligger åtta år mellan "Härdarna" och
"För trädets skull"’. För lyrikern Karin Boye
betecknar den senare diktsamlingen ett
genombrott. Inte så att hennes ungdomsdiktning skulle
vara mindre genomlyst av hennes personlighet.
Det nya i "För trädets skull" är någonting
ångestfullt, anspänt, sammanbitet och samtidigt
inåtskådande. Det är hennes livs stora kris som
börjar ta en allt fastare och mera pockande
form.
Under mellantiden hade hon genomgått den
för varje ung lyriker så svåra och prövande
metamorfosen från skaldskap till —
författarskap. Hon var studentska och skulle bli
lärarinna. Nu skulle hon i stället leva på författeriet.
Det är inte underligt att "För trädets skull" (och
romanen "Kris") föregicks av ett slags
förpupp-ning. Prisromanen "Astarte" var, såvitt jag
minns den, föga betydande, och detsamma kan
sägas om "Merit vaknar" och om många av
novellerna, som ofta har söndagsbilagekaraktär.
"För lite", som ursprungligen skrevs som
skådespel men sedan skrevs om till roman, "därför
att skådespel inte gick", har just därigenom,
förefaller det mig, inte heller den organiska
karaktär som man kräver av ett verkligt
diktverk — boken må sedan vara hur Karin Boyesk
som helst. Att Karin Boye var en duktig, ibland
alltför ambitiös prosaförfattarinna vet vi. Hon
ville klara sig i examen — kanske också gömma
sig. Men i dikterna gick det inte, kom inte på
fråga — där fanns alltid något som låg henne
för nära om hjärtat. Vad hon i sina resonerande
romaner och noveller sökte komma fram till
— eller bort från — det står där plastiskt
som det knoppande, ännu nakna trädet i en av
hennes vackraste dikter.
Ändå vilar det ett säreget ljusdunkel över
"För trädets skull". Det förtjänar påpekas att
flera dikter, som ger ett naknare besked om
hennes återkommande krisstämningar — bl. a.
dödsdikter, som senare publicerats i "De sju
dödssynderna" — torde ha tillkommit vid samma
tid. Hon har sovrat ut dem. Det förefaller som
om hon velat göra "För trädets skull" till en
trots allt optimistisk diktsamling. Naturligtvis
var hon i grunden en optimist ända till slutet,
det låg i hennes stridbara natur, men det verkar
här och där som om hon krampaktigt försökte
höja sig över svårigheterna och trampa ner
dem medan hon själv tar sin tillflykt till dunkla
ursprungsord: "Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död." Men krisen ligger
där och jäser i bakgrunden. Det är samma
"Un-zulänglichkeit menschlichen Strebens", för att
ta ett ord ur vårt trettitals gamla
tolvskillingsopera, samma eviga "för lite". Hon söker
frigöra sig från det i spådomsliknande ordalag som
i många av dikterna verkar rent södergranska.
Det finns samma flyktlängtan men också samma
övervinnelse i dem som hos Södergran när den
senare kämpar med sjukdomstankarna.
Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredligt här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i
luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Det citerade är början av dikten
"Valborgs-natt", och den kan tyckas väld på måfå. Men
man skulle kunna dra ut Karin Boyeska
motsättningsförhållanden och Karin Boyeska öden
ur var och en1 av hennes dikter. De södergranska
tonfallen i just denna dikt har redan påtalats.
Men på samma gång förkläder hon i dikten sitt
eget öde i det mest upsaliensiska av allt
upsalien-siskt (m. a. o. konventionellt), valborgsmässan,
och det tycks mig, som om hon toge sina egna
studier i nordiska språk och sin Gunnlaug
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
