Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
heten ger honom knappast rätt, men hans
slutsatser är den logiska konsekvensen av den en
smula naiva åttiotalsmaterialism som han
utlägger i sina dikter. Hans samling är lyriskt
rikare än Munks, även om dessa båda poeter
har gemensamt att de talar mera än de sjunger.
Arvidson sysslar ingående med gudsbegreppet.
Han tror ej på någon personlig gud. Hans gud
heter livet och dess lust. Han tillber urelden,
skaparkraften som bor i allt levande. Han
dyrkar materien som i sig bär kraften att bli
låga och ljus. Hans lära är en slags poetisk
darwinism. Sin mänskliga uppgift ser han i att
hjälpa mänskligheten att skrida framåt mot
ljusare tidsåldrar.
Otvivelaktigt inkräktar det naturvetenskapligt
betonade tänkandet på den poetiska fantasien
i Arvidsons värld. Här och där lyfter
tankekonstruktionerna sina nakna stålskelett mot himlen
och ger betraktaren en känsla av ödslighet och
frusenhet. Men det finns också många dikter av
skönhet. Till exempel "Min döde son". Här
finns ömhet och grace. Märkligast i
diktsamlingen är utan tvivel andra avdelningen av
diktcykeln "Undret" och "Klockorna år 2000".
I båda anlägges ett kosmiskt perspektiv, som
med kraft och säkerhet bibehålles genom hela
dikten. Arvidson har skrivit en bok om
Benjamin Franklin, mannen som tämjde åskan, och
själv rör han sig säkrast ute i rymden bland
välvande solar och skimrande nebulosor. Han
är en idéernas man, som blir förströdd bland
enkla jordiska ting och inte kan frånkännas en
viss känslotorka, men som förmår utveckla
ganska breda vingar när perspektivet blir
tillräckligt stort.
För både Munk och Arvidson gäller, som jag
redan påpekat, att de inte sätter de andliga
realiteterna högt, och det skall villigt erkännas
att det inte är lätt att så göra i krigets femte år.
De är båda moralister, som predikar stoisk
uthållighet och spartanskt mod. Man känner att
de är män med hjärtat på rätta stället och Kaj
Munk har i sin död visat att han var redo att
stå för sitt ord och sina dikter. Men trots allt
grips man i dessa båda diktares sällskap av
osäkerhet och inte sällan av olust. Vet de
egentligen vad saken gäller? frågar man sig. Är de
inte människor, som trots att de ägnar sig åt
dikten, uppfattar den yttre verkligheten som den
enda? Det finns ett främlingskap och en kyla
i deras dikter, som jag inte riktigt kan förklara
men som på något sätt stänger dem ute från —
ja, från vad? Kanske är det deras "idealism",
som leder dem på villovägar. De vågar inte följa
sitt hjärta utan stramar upp sig till paroller,
som de måhända inte riktigt tror på.
Olof Lagercrantz
Den fullkomliga
uppriktigheten
Birgit Lange: Nu tändas åter stjärnorna.
Gebers 1944. 13:50.
Samtidigt med att utsikterna för en nazistisk
hegemoni över Europa avsevärt försämrats har
Birgit Langes politiska uppfattning förändrats,
och hon har därför känt ett behov av att
förklara att hon inte längre vare sig tror på eller
hoppas på ett segrande Tyskland. Den tidigare
felbedömningen har varit så mycket
smärtsammare som hon alltid stötts tillbaka av en del
egoistiska och grymma drag i Tredje rikets
förkunnelser. Smärtsamt har det också varit att en
hel del ytliga och fanatiska människor — under
den tid hon pläderade för en underkastelse
under Tyskland — helt summariskt betecknat
henne som nazist. Birgit Lange har med andra
ord inte bara själv brustit i klarsyn, hon har
även på ett plågsamt och orättvist sätt
missför-ståtts av sin omgivning. Hur kunde det gå så?
har hon frågat sig.
Svaret har inte blivit en utredning utan tagit
formen av en roman som heter "Nu tändas åter
stjärnorna". Birgit Langes första roman hade en
kortare, mindre lyrisk men mera expressivt
symbolisk titel: den hette "Ringmuren" och det
var en välgjord bok. Den nya romanen har
redan därigenom blivit mycket sämre att
romanformen där är en förevändning för
rehabiliteringen av de båda personer vilkas identitet så
bristfälligt maskerats med namnen Ingela Ritter
och Erik Gripenfeldt. Människorna är skildrade
antingen med för ringa intresse eller med ett
alltför privat: de har blivit idel småpratande
eller storpratande pappersfigurer. Och stilen har
sjunkit till en blandning av torrhet, flödande
fraser och ekande tomhet som på pricken liknar
den som borde utmärka en akademiskt bildad
veckotidningsnovell.
Inte heller själva försvaret har blivit lyckat.
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
