Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det kunde tyckas att det skulle räcka med att
riktigt eftertryckligt påpeka, att de människor
som man vill försvara har charm och goda
egenskaper. Men, ack, vilken delikat och
invecklad sak är inte försvarstalet!
Vi får veta att Ingela Ritter är passionerad,
fantasirik, kvick och sprudlande och att genom
hela hennes liv går en malmklang. Vi
informeras om "makten i hennes ögon, så sällsynt
intensiva och vackra att många människor som
bara sett henne flyktigt mindes henne länge för
ögonens skull". Vi får veta att Gudrun, Ingelas
syster, som i vanligt folks ögon ansågs se bättre
ut, fullständigt förbleknade för de få människor
som fått syn på idealisten Ingela. "Och dessa
få människor tänkte: Visst är Gudrun vacker,
men hon blir obetydlig bredvid Ingela."
Dessutom får vi se Ingelas profil skarpt
avteckna sig mot underlägsna människor,
oförmögna till djup uppriktighet. Som t. ex. systern
Gudrun som lämnat sin man kvar i det
ockuperade Norge och som i stället för att anklaga
Ingela för nazism borde ha sagt: "Du skulle ha
orkat, Ingela. Jag vet, att du också skulle ha
vuxit. Du skulle ha stannat hos din man i hans
stora fara. Du har blivit större tillskuren än
jag." Ja, så skulle Gudrun ha sagt — om hon
hade ägt Ingelas fullkomliga uppriktighet. Och
den försmådde friaren Folke Fredriksson (som
skrivit en roman där Ingela förekommer) borde
— om han hade haft Ingelas fullkomliga
uppriktighet — ha sagt: "Jag kan skildra mig själv
i olika varianter, men jag kan aldrig skildra det
som står på en annan nivå än jag, och Ingela
har jag i min bok grovt förvanskat." Men- det
är så ytterst få människor för vilka det liksom
för Ingela är "en så oerhört viktig drift detta,
att få gå uppriktighetens väg".
Birgit Lange vidgår också i slutet av boken
att Ingela Ritter ibland kan falla in i en
predikoton, att hon inte alltid varit rättvis mot
sina motståndare och att hennes anslutning till
den nazistiska storrumstanken även berodde på
en önskan om allmän katastrof, grundad i
miss-nöjdhet med henne själv. Men något klart
intryck av de konflikter och själsstrider som fört
henne till och från nazismen får man inte och
ännu mindre något levande.
Bättre har författarinnan lyckats med
försvaret av Erik Gripenfeldt, som framstår som
en hedersman vars tragik ligger i hans saknad
av verklighetssinne, hans brist på riktiga in-
stinkter och hans fångenskap i abstraktionernas
värld. Därför är det både onödigt och en smula
stötande — ur uppriktighetssynpunkt — när
Birgit Lange låter Erik Gripenfeldts politiska
uppfattning vid ett par tillfällen vara antingen
förklarligare eller skarpsyntare än modellens.
Det mest fatala med denna roman på 442
sidor är emellertid att man inte får något
intresse för någon av dess ganska många figurer.
Kanske beror detta inte enbart på oförmåga
till konstnärlig inlevelse och gestaltning utan
också på att uppriktigheten skulle kunna tänkas
ännu fullkomligare. Knut Jaensson
Kaliforniska berättelser
William Saroyan: Jag heter Aram.
Översättning av Sven Barthel. Bonniers
1944. 5: 25.
Saroyan har föregåtts av ryktets basun och
hans berömda stilakrobatik har gått igen också
i mer och mindre talangfull svensk imitation.
Det är därför av intresse att i en nyutkommen
volym få pröva originaltappningen, helst som
den serveras i en utsökt översättning av Sven
Barthel.
"Jag heter Aram" är en samling berättelser
från Saroyans kaliforniska hembygd, fristående
sinsemellan och ändå samhöriga. Man
igenkänner här en tradition som kan kallas
amerikansk: den hårdföra humorn^ förmågan att
som berättare hålla sig till en verklig "story"
eller anekdot, böjelsen för överdrift och
grotesk karikatyr. Aram, satpojken, hjälte i hundra
äventyr och missionstanternas fasa liksom alla
söndagsskolegossars börne antagonist, är en
äkta ättelägg av Tom Sawyer, men hos Saroyan
tillkommer ett exotiskt drag, några droppar
mörkt, främmande blod. I den amerikanska
småstaden med sin frejdiga robusthet och
motorteknik, sitt skolliv och sina säregna religiösa
förhållanden, lever den lilla kolonien av armenier,
främst Arams egen släkt, familj en Garoghlanian,
hos vilka många olika sorters andar tagit boning.
Det är stolta, desperata, hemlängtande män och
kvinnor. I berättelsen om "De tre simmarna"
blir tre äventyrslystna pojkar sagolikt väl
bemötta av en specerihandlare med synnerligen
bildade uttryckssätt. Efteråt undrar de om han
var tokig eller inte. "Tjugo år senare", skriver
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
