Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Saroyan, "bestämde jag mig för, att han var
poet, som skötte den där specerihandeln i det
där lilla struntsamhället av glädje åt det
oberäkneligt poetiska i det och inte för den lumpna
förtjänstens skull." Och så är det med många
av de bisarra figurerna kring Aram: onkel
Melik planterar granatäppelträd i öknen, av pur
skönhetsglädje, och den melankoliske
citterspe-larens musik är det sista familjen kan avvara
trots att den inte inbringar någon kova.
Ingenting kan för den nutida normalmänniskan vara
ett starkare bevis på full och komplett
galenskap än att göra saker av lust och intresse och
utan baktanke på förtjänsten, varför dessa
moderna sagor nog rymmer en aktuell udd och
kanske också ett "budskap", fast Saroyan
skämtar med det högtidliga ordet.
Saroyans stil hör till den magra sorten, med
mycket senor och muskler, dirigerade av en
yster, laddad vitalitet. Han karakteriserar kort
och träffande: "Min onkel Khosrove, som själv
var en man av våldsam kraft och ovanlig
sorgsenhet, hade ett år till vän en liten man från
landet, som invärtes var stilla som en klippa
och som uttryckte sin sorgsenhet genom att
borsta bort ett dammkorn från knät och aldrig
tala." Om den lille mannen heter det vidare, att
"hans ögon var ett barns ögon, men tycktes
fyllda av åratals längtan — år efter år av
skilsmässa från djupt älskade ting, hans hemland
kanske, hans far, hans mor, hans bror, hans
häst eller något annat". Man förstår väl att
Saroyans stilkonst liksom en gång i tiden Heines
och numera Hemingways ska locka till
imitation — den är tillräckligt markant för detta.
Att "Jag heter Aram" hör till de mest
minnesvärda böckerna vågar jag inte påstå, men den
är underhållande och som skapad för att läsas
högt, och den har ett temperament och en
livlighet som "friskar upp en försupen måge".
Margit Abenius
Otto Rungs noveller
Otto Rung: Retfærdighedens Kiosk. Gyldendal.
København 1944.
I den store Gruppe danske Forfattere, der har
deres Gennembrud i dette Aarhundredes
Begyndelse — væsentlig Hjemstavns — og
Arbejderforfattere som Joh. V. Jensen, Andersen-Nexø,
Aakjær og Skjoldborg — staar Otto Rung som
en mærkelig isoleret Skikkelse. I Modsætning
til denne Verden af graat Vadmel og dyster
Fattigdom i Arbejderrønner og Fiskerhytter
virker hans Bøger som sjældne eksotiske
Blomster, som sære Drømmesyner fra en fjærn og
uvirkelig Verden. Bøger som »Den hvide Yacht«
(1906), »Skyggernes Tog« (1909) og »Den
store Karavane« (1914) er symptomatiske for
dette Stadium af Rungs Udvikling. Det var ikke
vanskeligt i Bøgernes Form at konstatere
litterære Forbilleder fra engelsk-amerikansk
Litteratur som Chesterton, H. G. Wells og Poe,
men Bøgernes Idé, Handling og Stilkunst var
helt igennem Rungs egen. Følelsens og
Fantasiens Kamp mod det snusfornuftige
Samfunds-maskineri, Menneskers uhjelpelige Ensomhed,
Kønnenes dulgte eller aabenlyse Kamp,
Teknikkens sejrrige Frem trængen og dens Forsøg
paa at spænde Mennesket som Slave for sin
Triumfvogn er nogle af Rungs Yndlingsidéer
i disse Ungdomsbøger. »Den hvide Yacht« og
»Skyggernes Tog« kalder Rung Romaner, men
i Virkeligheden er de Noveller, kun indlagt i en
Romans Ramme, som giver Forfatteren
Lejlighed til en skarpsindig Analyse af sine Personer
og at kaste forvirrende og underfundige
Strejflys fra Gruppe til Gruppe. Disse Noveller — de
originaleste og teknisk set mesterligste som
skandinavisk Litteratur kan opvise — hører
sammen som et kinesisk Æskesystem, men hver
er en Lilleverden for sig. Læseren rives med
og betages af Forfatterens skarpe Sanseindtryk,
af Ordenes og Sætningernes Farvepragt og
Musik, af den realistiske Tolkning af
Problemerne og en utilfredsstillet Længsel efter at
kunne se bag Problemerne, som Rung med en
Poes visionære Evne hyller i et
uigennemtrængeligt Slør. Dette Spil mellem nøgtern
Realisme og en anet indre Verden giver disse
Bøger deres særegne Charme og Perspektiv.
Det taler ikke til Ære for det skandinaviske
læsende Publikum, at »Skyggernes Tog«, der
ude i den store Verden blev anset for et
sjældent Fund og blev oversat til alle mulige Sprog
— selv japansk — aldrig er kommet i mere
end et Oplag i Danmark og er ganske ukendt
i Sverige.
Gennem sit mangeaarige Arbejde som
Protokolsekretær i en Politiret i det gamle Domhus
paa Nytorv fik Rung Livets Realiteter tæt ind
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
