Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verk: man kan t. ex. med skäl begära, att den
persons karaktär och verksamhet, vars namn
boken bär, ska bli ordentligt belysta. Man kan
begära, att samtida politiska händelser ska
skildras, endast i den mån de har direkt
beröring med huvudpersonen och hans gärning,
så att denna inte ett ögonblick förlorar den
centrala plats i skildringen, som den förtjänar.
Inom den högtstående engelska biografiska
litteraturen finns många verk, som på ett
ypperligt sätt löser dessa i och för sig inte lätta
redigeringsproblem. Som toppunkter kan man
nämna Morleys Gladstone-biografi och Garvins
verk om Joseph Chamberlain. Det senare arbetet
imiterar det förra, men bägge är
utomordentliga. Omfånget är i bägge fallen kolossalt, men
varken Morley eller Garvin når dock opp till
Sandburgs sex digra volymer.
Carl Sandburg har inte tillägnat sig den
skickliga litterära teknik, om vilken många av
de engelska statsmannabiografierna bär vittne.
Han kan inte skilja på huvudsak och bisak,
han förstår inte, var gränsen går mellan vad
som ur själva ämnets synvinkel är relevant och
vad som inte är det. Han lassar väsentligt och
oväsentligt material på vartannat, och man
inser, att den strävan, som har legat bakom
detta författarskap har varit att teckna ner
allt om Lincoln.
I förordet till jätteverkets serie nr II ("The
War Years", 4 volymer) heter det också mycket
riktigt: "Supposing all could be told, it would
take a far longer time to tell it than was
taken to act it in life." Sandburg vill här
ursäkta sig för att hans verk trots allt brister
i fullständighet. Bara det förhållandet, att förf.
här framställer tanken, att allt om hans ämne
skulle kunna berättas, vittnar om en kuriös syn
på biografens och historieskrivarens uppgift.
Denna består ju till mycket stor del just i
urvalet, i stoffets disponerande. Det är ju det som
är själva konsten.
Det värsta i fallet Sandburg är att Abraham
Lincolns personlighet och verk inte alls kommer
till sin rätt i den vildvuxna djungel av hopade
detaljer, som den stora biografin utgör. Just
den olyckliga strävan att säga allt om Lincoln
har förlett förf. att skriva ett verk, som ställer
denne i skuggan för samtidens politiska
händelser, som under långa perioder kommer oss
att glömma bort att Lincoln fanns, medan dessa
intressanta händelser utspelades.
Sandburg har tänkt sig sitt arbete som ett
slags diktverk, som skulle ge en skönlitterär och
dock sann bild av Abraham Lincoln och hans
ställning i samtiden. Ambitionen framträder
särskilt tydligt i de svepande tablåer över den
politiska och sociala bakgrunden till Lincolns
framträdande, som verket rymmer. Ordet "bakgrund"
bör här fattas i mycket vid bemärkelse: läsaren
får nämligen veta, vad Shelley ansåg om Byron
och Keats, vad Macaulay och Peel yttrade i
underhuset och vad Carlyle och Emerson skrev
till varandra, ty allt detta hör enligt Sandburgs
uppfattning till ämnet — det måste vara med
i ett verk, som avser att ge en uttömmande bild
av Abraham Lincoln. Däremot blir läsaren rätt
illa underrättad om Lincolns
ungdomsutveckling, särskilt om de influenser, som förklarar
hans religiöst färgade frihetspatos.
Denna disproportion i behandlingen av
människan Lincoln och den samtida "miljön"
präglar så gott som hela verket från början till slut.
Den är alldeles uppenbart dikterad av förf:s
egendomligt fattade fullständighetssträvan
liksom av hans konstnärliga ambition. För en
vanlig läsare, som i ett biografiskt verk främst
söker vederhäftig kunskap om verkets nominella
ämne, är den mycket irriterande. Detta gäller
kanske särskilt om de delar, som behandlar
tiden efter inbördeskrigets utbrott.
Naturligtvis kan man säga, att detta sätt att
disponera stoffet ger en sann bild av det
historiska förloppet. Man får ett starkt intryck av
att Lincoln i början stod tämligen handfallen
inför den väldiga uppgift, som inbördeskrigets
utbrott lade på hans axlar. De beväpnade
styrkor, som nordstaterna i förstone lyckades skrapa
ihop, var fåtaliga och illa utrustade, och
generalerna var inkompetenta. Den civile Lincoln
kunde inte gärna ha förstått mer än generalerna.
Det är inte att undra på att de första
drabbningarna under kriget tog formen av ett slags
"soldatslag", där väldiga massor otillräckligt
övade trupper sköt och stack ner varandra i
tiotusental utan att några strategiska resultat
åstadkoms och tydligen utan att sådana ens
avsågs. Operativa planer borde i alldeles
särskilt hög grad ha fordrats inom nordstaternas
militärledning, eftersom Norden ju var den
anfallande parten. I stället blev det under flera
år Södern förbehållet att kunna disponera
förefintliga stridskrafter på ett ändamålsenligt sätt.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
