Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Men nu kommer det komiska! Fienden (= Gud)
beskrev ett äkta par som "ett kött". Han sade inte
"ett lyckligt äkta par" eller "två äkta makar som
har gift sig därför att de var kära i varandra", men
den saken kan man få människorna att inte låtsas
om. Man kan också få dem att glömma att den man
som heter Paulus, inte syftade bara på äkta par.
Könsumgänge i och för sig skapar, enligt honom,
"ett kött". Man kan alltså få människorna att såsom
förskönande omskrivningar av "att vara kär" godta
vad som i verkligheten var ett enkelt angivande av
den verkliga innebörden av könsumgänge. Verkliga
förhållandet är det, att närhelst en man ligger hos
en kvinna, så uppstår det, vare sig de vill eller inte,
ett transscendent förhållande som de för evigt måste
njuta av eller uthärda. Det är ett riktigt påstående
att detta transscendenta förhållande var avsett att
skapa — och ifall parterna inträder i det med lydiga
hjärtan, i alltför många fall verkligen också
skapar — tillgivenhet och familjeband. Och man kan
få människorna att på detta faktum bygga den
felaktiga tron, att den blandning av tillgivenhet,
fruktan och åtrå som de kallar "förälskelse", är det enda
som gör äktenskapet vare sig heligt eller lyckligt.
Denna feluppfattning är lätt att åstadkomma, därför
att i Västeuropa "förälskelse" mycket ofta föregår
äktenskap som ingås till åtlydnad av Fiendens
(= Guds) avsikter, d. v. s. för att framkalla trohet,
fruktsamhet och ömsesidig välvilja; liksom religiös
känsla mycket ofta, men inte alltid, åtföljer (!)
omvändelsen. Med andra ord: man bör försöka förmå
människorna att som grundval för äktenskapet
betrakta en förvriden och starkt färglagd bild av
någonting som Fienden (= Gud) i själva verket utlovat
som resultat av äktenskapet. Av denna uppfattning
kan vi dra två fördelar. För det första kan mänskor
som inte äger återhållsamhetens gåva, avskräckas
från att söka en utväg ur dilemmat genom att ingå
äktenskap utan att anse sig vara "förälskade",
eftersom, tack vare våra (— djävlarnas) ansträngningar,
tanken på att av någon annan anledning ingå
äktenskap förefaller dem ovärdig och cynisk.
(Parenteserna av mig, rec. anm.)
Etcetera. Jag har gjort citatet så långt för
att visa genom vilken trögflytande vätska
recensenten haft att simma. Utan tvivel är denna
gallimatias, som utgör ett slags djävulsk
upp-ochnerpåvändning av biskoparna Runestams och
Jonzons syn på sexualundervisningen i skolorna
och annorstädes, humoristiskt menad. Det är
med andra ord svart teologi. Men tjänar det
någonting till att spilla så mycket gott krut på
så ond, död kråka?
Biskop Brilioth gör i företalet en lika
tankeväckande saltomortal som Statsrådet Tumskruv
i sina brev till Malört. Han skriver ordagrant:
Framträdandet av "the lay apologist" är en
intressant företeelse inom Englands andliga liv under
de sista åren. Vid sidan av C. S. Lewis kan man väl
ha rätt att nämna skalden och kritikern T. S. Eliot,
och jämväl Dorothy Sayers, vars trofasta anglikanism
stundom skymtar i hennes detektivromaner — man
kan erinra om prästgårdsskildringen i "The Nine
Tailors" — men som också utgivit en tänkvärd studie
över treenighetstanken i den kristna Gudsbilden.
Biskop Brilioth har nyligen varit i England.
Han vet att den litterära treenighet han talar om
faktiskt har vissa ultramontana förbindelser. Han
försummar nämna att Eliot är katolik. Och att
de tvä andra inte kan nämnas på samma dag
som Eliot. Det är att förvända synen på folk,
och det är ju ändå inte meningen i den
gemensamma kamp vi människor borde föra mot
allsköns förflackning.
Det fanns i helgonens Rom en befattning
som hette advocatus diaboli, djävulens advokat
— det var han som vid helgonprocesserna (det
var faktiskt reguljära rättegångar) förde
frestarens talan mot helgonkandidaten. C. S. Lewis
är en high-browoxfordist, han vill återinföra ett
teologiskt helvete. Det behövs inte, vi ser det
just nu runtomkring. Det är officiellt avskaffat,
men det finns. Boken må innehålla åtskilligt av
underfundig eller grotesk humor, den är ändå
bara en studentikos, spexaktig, ytterligt trögläst
och för resten hycklande variation av de fina
satirer engelsmännen från Swift till Butler ägnat
hyckleriet. C. S. Lewis vansläktas som djävulens
advokat. Kristendomens dilemma består i att
den inte längre har någon klar, entydig kontakt
med vare sig "Vår Fader i Avgrunden" eller
"Fienden" — den är mer och mer Kyrka.
Att recensenten gjort denna anmälan av en,
såvitt man kan förstå onödig översättning och
misslyckad theologico-politisk traktat så lång,
beror bara på en viss, om nitälskan påminnande
litterär och allmän indignation.
Gunnar Ekelöf
Rabelais
Börje Knös: Rabelais. Fahlcrantz & Gumaelius
1943. 8:50.
"The gentle Shakespeare" och "Le bon
Rabelais". Så karakteriseras i hävdvunna
uttryck två av Europas mera nationaltypiska
för-fattargestalter. Och i de båda adjektiv som
föregår patronymerna finns nog en hel del av
folklig recension. Engelsmannen är ädel, "snäll",
god, vänlig och allt möjligt (det sedermera
under romantiken upptäckta tyska djupet är inte
uppmärksammat), fransmannen är "bon", d. v. s.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
