Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - André Malraux: Nattbombning, 1936. Ur ”L’espoir”. Översättning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
NATTBOMBNING, 1936
Yagues armé marscherade från Talavera mot
Toledo.
Medborgaren Leclerc, fransman, kom gående
mot sin maskin i en verkligt smutsvit overall.
På huvudet hade han grå sportmössa och under
armen en termosflaska. Planets dörr stod öppen.
— Fan! Vem är det som har rört min Orion
nu igen, sade han med sin vackraste
bronkitröst. Rösten lät som om den grälade på sig
själv.
— Ä ja, å ja, lugnade Attignies och krängde
på sig en tröja. Det är jag som har satt in ett
sikte.
— Jaså, gubbe, det var fint, sade Leclerc
nedlåtande.
Leclerc tyckte inte om Attignies, dels för
hans ungdomliga idealism, dels för hans maner,
i vilka Leclerc trots all hjärtlighet vädrade
överklass, dels för hans kunskaper (Attignies hade
genomgått krigsskolan), dels för hans
kommunistiska renlärighet, fast Attignies inte
försökte verka ortodox, snarare motsatsen.
Volon-tärerna tyckte i allmänhet om specialisterna, de
besoldade var däremot svartsjuka. Och Leclerc
hade i sin egenskap av kvinnodyrkare anlag för
svartsjuka.
Han startade motorn. Personalen och de
sårade strövade kring planet. Scali var där med
taxen Plattis i hälarna, Jaime också. Fastän
blind och med ett stort bandage tvärsöver
ansiktet kom han till fältet som vanligt.
Somliga läkare sade att han skulle få tillbaka sin
syn. Även House levde sitt liv på fältet. Stödd
på två käppar svettades han med befallande
min ur sig order och lektioner. Han hade blivit
odräglig sedan han som sårad fått en viss
auktoritet. Sibirsky hade lämnat Spanien.
Sedan pelikanerna tvingats att övergå till
nattflygning för att kunna fortsätta kampen,
hade atmosfären på fältet blivit en annan. Det
fientliga jaktflyget var på så vis eliminerat. Att
söka sig fram på natten var visserligen inget
nöje, men inte värre än att i dagsljus ta sig
igenom de fientliga linjerna. Det hela hade
blivit en ödets lek i stället för tvekamp.
En kavallerist är beroende av sin häst, men
hästen är åtminstone varken blind eller hotad
av plötslig förlamning. Den värsta fienden var
numera inte fascistarmén utan de egna
motorerna. Maskinerna var lappade som gamla
byxor. Och kriget tycktes uteslutande bestå i
ändlösa reparationer och nattliga starter.
Planet lyfte, steg genom molnen.
— Hörru du!
— Ja, vad då?
— Är man inte en idiot som håller på
med det här? Men man är åtminstone ingen
feg djävul!
Han tyckte inte om Attignies, men varje aktiv
flygare respekterar mod, och Attignies’ mod
var obestridligt.
De gick ner under molnen igen.
Insvept i det skyddande och ändå så
sårbara motorbullret satt Leclerc med sin gråa
sportmössa och kände sig lika gudomligt fri
som under världskriget, som i Kina. Han
3 BLM 1944 vii
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
