Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Tore Zetterholm: Kätterska korsfarare. Richard Hillary och Arthur Koestler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTTERSKA KORSFARARE
ligger i att den är ett dokument om Koestlers
egen och den radikala vänsterns troskris.
Den forne folkkommissarien Rubashov, bokens
huvudperson, döms till döden, emedan han inte
längre kan anpassa sig efter revolutionens
realistiska politik, som inte är något annat än en
konsekvent tillämpning av tesen, att ändamålet
helgar alla medel. Det mest tragiska är att han
inte kan vederlägga sina åklagares
fruktansvärda logik. Han erkänner vad som läggs honom
till last under rättegången liksom Simonjev och
dennes gelikar under processerna, men han är
inte tvingad av vare sig tortyr eller påverkad
av hemliga droger utan har helt enkelt blivit
besegrad av förhörsledarens logik. Det är inte
omöjligt, att Koestler här löst de mystiska
bekännelsernas gåta. De anklagade är
fortfarande fångna i den alltför rationalistiska
världsåskådningen, och det är i dennas namn,
som de underskriver sin egen dödsdom som en
sista oundviklig slutsats av premisserna. De har
inte utsatts för tortyr men väl kanske av ett
slags andlig misshandel, natt efter natt har de
bearbetats av partiets mest hårdföra dialektiker,
tills de återtagit sitt kätteri.
Men ändå dör inte Rubashov som en
botfärdig syndare. Ty inte ens tron på förnuftet tycks
kunna bibringas med förnuftsskäl. Inför
offentligheten har han bekänt, inför förhörsledaren
har han kapitulerat, men inför sig själv har han
en visshet, som trotsar förnuftet. Han vet, att
han är tvungen att dö för det förlovade landet,
men han tror inte längre på det.
"Men var fanns det förlovade landet? Fanns
verkligen något sådant mål för den vandrande
mänskligheten? Det var en fråga, på vilken han
skulle velat ha ett svar, innan det var för sent.
Moses hade heller inte fått komma in i löftets
land. Men han hade från toppen av berget fått
skåda det under sina fötter. Med en sådan
synbar bekräftelse på målet var det lätt att dö.
Han, Nicolas Salmanovitch Rubashov, hade inte
blivit förd upp på någon bergstopp. Och vart
han än vände blicken, såg han inget annat än
öken och nattens mörker."
Som vi ser använder Koestler åter det bibliskt
inspirerade bildspråket.
I januari 1938 utträdde Koestler ur
kommunistiska partiet, ett avfall som väckte nära
nog lika stort uppseende som André Gides.
Vänsterns brödrastrid och den ryska terrorn
var den främsta orsaken. Men ur hans böcker
kan vi också utläsa andra orsakssammanhang.
Ett har med hans borgerliga härkomst att
göra, som från början gav honom en skev
ställning inom det kommunistiska partiet. Han
anade, att ingen hänförelse eller övertygelse
kunde få honom att göra ett annat
samhällsskikts tro till sin, och han kände hela tiden
att proletärerna betraktade borgarsympatisörerna
med misstänksamhet och till och med hade
öknamn på dem. Han var och förblev en suspekt
figur inom proletariatet, en tiggare kommen
från bourgeoisien, landet utan tro. Han skriver
om Peter Slavek, sitt alter ego i sin senaste bok
("Arrival and Departure"):
"... Jag kände att jag trots alla teorier om
solidaritet med massorna ändå inte tillhörde
dem. Jag erkände det inte för mig själv, men
jag kände det. Det var därför jag deltog i
flygbladsutdelningarna, trots att det inte var mitt
göra och fastän partiet inte tyckte om det. Jag
trodde att jag skulle vänja mig. Men det gjorde
jag inte. När de jagade mig, och mina lungor
höll på att brista och alla mina tankar var
förvirrade och omtöcknade, kände jag att
det skulle vara orättvist om de fick tag i mig,
eftersom jag bara var en outsider, en frivillig
amatör..."
Koestlers utträde ur partiet betydde
emellertid inte, att han helt avsvor sig sin tro vare sig
på socialismen eller på Ryssland. Han säger
i sin helt självbiografiska bok "Och vi som
älskade Frankrike", att det fortfarande på botten
av deras själar fanns en svag förhoppning, att
det ändå, när allt kom omkring, var de som
hade fel, och att det i det långa loppet var
ryssarna, som hade rätt.
Så slöts i augusti 1939 den tysk-ryska pakten.
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
