Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Käte Hamburger: Rainer Maria Rilkes svenska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAINER MARIA RILKES SVENSKA RESA
Rilkes brev och dikter så som knappast
någonsin skett hos en utländsk skald. Naturligt nog
knyta sig dessa skildringar närmast till
Borgebys belägenhet, omgivningar och säregenheter.
Här framträder Rilke som tingens stora
diktare. Man vet, och han själv har aldrig tröttnat
på att betyga att det var Auguste Rodin, som
lärde honom att "veta om tingen". Men denna
tingens upplevelse hade hos honom ingenting
att göra med någon västerländsk esteticism,
med njutning av form och färg, av skönhet
och gestalt. Han kände sig inte som tingens
herre eller ägare, utan som tingens broder. De
hade för honom sitt eget stilla och tigande liv,
som endast öppnar sig för den, som förstår att
sätta sig in i dem och att ödmjukt lyssna till
dem. Aldrig har kanske rosornas väsen setts
och "diktats" som i den berömda dikten "Die
Rosenschale", aldrig kanske en panters lidande
i en zoologisk trädgård tolkats som i "Der
Panther". Och denne tingens diktare ser och
"beskriver" ladugården på Borgeby på
följande sätt: "Gestern sah ich einen langen,
langen Stall... Darin war graues, leises Licht,
und weithin sah man ab und auf Rücken,
warme Rücken und Atmendes, stehende
Rücken und liegende Rücken, weithin. Und
leies Kauen und Leben und Wohlsein." Tjuren
ses helt impressionistiskt som "ett berg med
åskbuller i sitt inre" (den 26 juni 1904). Och
så fanns där trädgården i sommarens
blomsterprakt. Rilke synes ha observerat var blomma för
sig: "Ganz gross, wie die Anfänge einer
gelb-lichen Brüsseler Spitze liegen die grossen ebenen
Blütenstücke der Fliederbäume in ihrem
taft-matten Laubwerk" (den 9 juli 1904). Och
äppelträden var för honom inte några botaniska
växter utan osjälviska, tjänande varelser vars
mål och mening är det tålmodiga, nyttiga
arbetet att låta komma sina frukter till mognad.
Han skrev om äppelträden på Borgeby den
bedårande dikten:
Der Apfelgarten (Borgeby gård)
Komm gleich nach dem Sonnenuntergange,
sieh das Abendgrün des Rasenrunds;
ist es nicht, als hatten wir es lange
angesammelt und erspart in uns,
ura es jetzt aus Fühlen und Erinnern,
neuer Hoffnung, halbvergessnem Freun,
noch vermischt mit Dunkel aus dem Innern,
in Gedanken vor uns hinzustreun
unter Bäume wie von Durer, die
das Gewicht von hundert Arbeitstagen
in den überfüllten Früchten trägen,
dienend, voll Geduld, versuchend, wie
das, was alle Masse übersteigt,
noch zu heben ist und hinzugeben,
wenn man willig, durch ein langes Leben
nur das Eine will und wächst und schweigt.
Men från dessa så kärleksfullt omfattade
detaljer vandrar dock Rilkes blick och längtan
åter och åter ut till landskapet som sådant.
Det är karakteristiskt för hans dåvarande sätt
att se och uppleva, att han såg, som i
Worps-wede, slätten alltid i förening med himmeln.
I Skåne kom dock ett element till: det var
havet. Havet kunde man visserligen inte se
från Borgeby, men vindarna kommo därifrån
och satte sin prägel på landets klimatiska
karaktär, och de långtifrån kommande
vindarna ansåg Rilke stegra oändlighetskänslan.
I dessa vindars och likaså i molnens rörelse
syntes himlavalvet upplösas. Vindar och
himmeln blev identiska ting för honom, och det
är betecknande att han från och med denna
tid nästan aldrig talade om en himmel utan
om "himlarna". Världsrymdens oändlighet i
tid och rum uppenbarar sig för honom i dessa
vindar och himlar. "Denna stora härliga vind
som bygger himmel på himmel! i hans land
skulle jag vilja gå och på hans vägar", skrev
han (den 12 augusti 1904). Ur denna
föreställning uppstod den underbara dikten:
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
