Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Käte Hamburger: Rainer Maria Rilkes svenska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE HAMBURGER
Abend in Skåne
Der Park ist hoch. Und wie aus einem Haus
tret ich aus seiner Dämmerung heraus
in Ebene und Abend. In den Wind,
denselben Wind, den auch die Wolken fühlen,
die hellen Flüsse und die Flügelmühlen,
die langsam mahlend stehn am Himmelsrand.
Jetzt bin auch ich ein Ding in seiner Hand,
das kleinste unter diesen Himmeln. — schau:
lst das ein Himmel?:
Selig lichtes Blau,
in das sich immer reinere Wolken drängen,
und drunter alle Weiss in übergängen,
und drüber jenes dünne grosse Grau,
warmwallend wie auf roter Untermalung,
und über allem diese stille Strahlung
sinkender Sonne.
Wunderlicher Bau,
in sich bewegt und von sich selbst gehalten,
Gestalten bildend, Riesenflügel, Fälten,
und Hochgebirge vor den ersten Sternen,
und plötzlich, da: ein Tor in solche Fernen,
wie sie vielleicht nur Vogel kennen ...
Medan dessa båda i Skåne skapade dikter
kan betecknas som "tingdikter" i ordets
mening och endast låta ana den världsåskådliga
känslan bakom dem uttrycker en något senare
(i Jonsered) skriven dikt omedelbart denna
känsla. Denna dikt har inte upptagits i verken
utan står i ett brev till Ellen Key av "den första
söndagen i oktober 1904".
Oben, wo die grossen Stimmen wohnen,
in den Kronen dieser hohen Föhren,
kann ich auch mein leises Leben hören,
grösser, um Unendliches vermehrt.
Aber unten fügt an jeder Stelle
aus des Baches wechselndem Gefälle
sich ein Reden ein, das von der Schwelle
einer Stille sich mir zugekehrt.
Und so geh ich einsam, ohne Mund,
zwischen helleren und dunklen Munden,
mit des Lebens weitem Hintergrund
durch mein leisestes Gefiihl verbunden.
Eine Grösse, die nicht von mir weiss
(und ich stiirbe, wenn ich sie verstände)
wächst von ferne bis in meine Hände,
und sie schliesst sich wie ein Sagenkreis.
Dessa verser andas den stillhet och ro, som
kan fylla en människa som känner sin egen
tillvaro förbunden med ett utom-mänskligt och
större varande. Rilke bekräftade i sina brev
att denna känsla var något oerhört välgörande
och helande för honom. "Och även mig helår
detta: detta levande överallt, denna tusenfaldiga
tillvaro, denna hängivenhet i rörelsen" (den
20 juli).
4
Det kunde omedelbart påvisas ur Rilkes
brev och dikter hur starkt det stilla, ensamma
svenska landskapet svarade mot diktarens
panteistiska livskänsla. Men Sverige har haft
ännu mera att betyda för honom. Denna
betydelse framträder emellertid på ett mera
indirekt sätt och kan endast begripas och tolkas
i samband med Rilkes utveckling och dikt inte
bara före och under utan också efter den
svenska resan.
Redan i Timboken har, som redan
omnämnts, den mänskliga existensen blivit ett
problem för honom. Redan här söker han efter
människans plats inom All-livet. Ty
människan, instängd i sin kropps skrankor, känner
ju "livet" först och främst i sitt eget livs
gestalt. Den som längtar efter att omfatta och
uppleva oändligheten, måste känna denna
begränsning och avstängning från det stora hela
som lidande, övergivenhet, som "rotlöshetens
ångest". Denna ångest kommer redan i
Timboken till uttryck:
Zufälle sind die Menschen, Stimmen, Stücke,
Alltäge, Angste, viele kleine Glücke ...
Under åren efter Timbokens period,
särskilt under Rodins och själva staden Paris’
inflytande, hade Rilke "räddat" sig ur denna
ångest genom att hänge sig åt tingens liv.
"Die neuen Gedichte" (1907/08) berätta om
deras liv: om tavlor, statyer, katedraler och
portaler, om rosor, hortensior och spetsar, om
hus, gator, karusell och så vidare. Dessa ting
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
