Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
zona, obetalbart förnumstig som poesibiten
blåstrumpa, omedvetet attraktiv och förslagen som
kvinna; Humphrey Bogart som gangstern med
svinborstigt hår, bottenlöst tragisk halvimbecill
blick och en sömngångaraktig hållning som hos
en kropp som redan hängt några dar i den
oundvikliga galgen. Men vad som gör filmen så
nästan chockartat ovanlig och fängslande är
inte det på alla händer ypperliga spelet, inte
de många fyndigt utnyttjade, ofta obetalbart
komiska scenerna och figurerna i styckets
marginal (farbrodern, bensinpåfyllaren med 42
på fotbollströjan, konfrontationen mellan de
färgade bröderna gangsteradjutanten och den
mekaniskt servile chauffören!), inte heller den
briljanta iscensättningen med sin lätta
anstrykning av surrealistisk kulissromantik utan det
fullkomligt självklara och effektiva sätt på vilket
den framför en dialog som är lika kvick, lika
dubbelbottnat symbolmättad, lika sprängladdad
med idéer och problem som den vilken man kan
påträffa i ett första klassens litterära arbete.
Den är ju också hämtad från ett sådant,
Sher-woods pjäs, men det ovanliga är att ett litterärt
verk i den grad som här är fallet respekteras
vid filmatiseringen, tillföres filmens åskådlighet
och koncentrationsmöjligheter utan att berövas
något av sitt ursprungliga väsen och sin
konstnärliga avsikt. Jag gick ut från "Den förstenade
skogen" med en stärkt tro på filmens framtid,
som något avkyldes när jag strax erinrade mig
att vi redan^ upplevat åtta år av vad som var
framtiden när "Den förstenade skogen" kom
till. Filmen har inte gått mycket framåt sedan
dess, men publiken har tydligen gjort det.
Medan den svek denna film när den först visades
här i landet mottar den den nu med förtjusning
och med påtaglig reaktion även inför de mera
knepiga passagerna.
"Drömmarnas vals" såg jag också i sommar
för första gången. Den tillhör ju klassikerna
från den franska storhetstiden och nämnes ofta
av filmrecensenter med de elegiska tonfall som
endast fransk kultur tycks kunna framkalla. För
mig blev filmen en klar besvikelse, som
framhäver Duviviers brister. Han är alltför svag för
effekter och offrar utan större inre kamp den
djupare sanningen för en elegant eller bisarr
turnering. Totalintrycket av "Drömmarnas vals"
blir därför ett av overklighet men utan bevingad
poesi och fantastik. Där finns naturligtvis scener
som stegras till det exceptionella både i riktning
mot det drömlikt ljuvliga (ultrarapiddansen,
som verkligen är en av filmkonstens skönaste
bildföljder) och det skärande fräna (scenerna
hos abortören), men det finns för många andra
som blott är uppvisning på en alltför tunn och
alltför blankpolerad is. Duvivier utnyttjar i
denna film det novellserieschema som han sedan
varierat i sina hollywoodfilmer, men ingen
författare skulle ha vågat knyta ihop de olika
avsnitten med en så uppenbart ohållbar
genomgående tråd. Den smaklösa pretentionen kring
den drömmande änkan på sitt barbariskt
inredda schweizerchåteau, den ockrande
sentimentaliteten i Françoise Rosays mästerligt
spelade avsnitt, den bullersamma men egentligen
ganska humörlösa komiken kring Raimu, det är
sådant jag hade svårt att smälta av
"Drömmarnas vals", som också i motsats till "Den
förstenade skogen" definitivt verkar 1937 års
mode. Georg Svensson
Skogen är vår arvedel. Ivar Johansson. Lux.
Titeln låter som ett norrlandsepos med social
tendens och låter en befara det värsta av
uppstyltad människoskildring i storslagen natur.
Man blir angenämt överraskad. Själva
berättelsen (efter romanen "Sulfat" av Per Wikberg)
är visserligen tillrättalagd efter enkla recept,
den handlar om en bonde som envist står
industrien emot men som till slut får ge med
sig och ta en arbetare från sulfatfabriken till
nåder som svärson. Den handlar också om en
strejk och om förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare, som återges så att ingen av
parterna behöver känna sig feltecknad. Men fastän
handlingen i stort är schablonmässig är den
i detalj genomförd med äkta medel och rymmer
ett överflöd på humörfriskt gjorda,
hjärtevinnande situationer samt en förträfflig, munvig
dialog. Det var inte i går man såg en svensk
film med så många ansikten, levande,
osminkade, oförstörda, av livet självt maskerade
ansikten, och lyssnade till så genuina tonfall.
De mest tränade bland aktörerna, Erik
Berglund och Birgit Tengroth, gick utan stilbrott in
i denna folkliga ensemble, vardera givande en
av sina bästa människoskildringar på film. Som
dokumentarisk film står denna svenska film inte
långt efter de berömda engelska industrifilmerna
och man vill varmt anbefalla den som en portion
närande husmanskost till omväxling med all den
filmatiska dessertmaten. Georg Svensson
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
