Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Denton Welch: När jag var tretton år. Novell. Till svenska av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DENTON ¥ELCH
NÄR JAG VAR TRETTON ÅR
När jag var tretton år fick jag följa med min
äldste bror på en resa till Schweiz över
julferierna. Den tiden låg han ännu rid Oxford.
På hotellet fann vi en annan student som min
bror kände. Han hette Archer. De var inte vid
samma college, men de hade träffats och
uppenbarligen inte tyckt om varandra. Först ville min
bror William inte säga något om Archer; men
en dag, när jag frågade, sade han:
— Han är inte särskilt omtyckt; men han
simmar mycket bra.
William pressade samman läpparna när han
sade det, han nästan knep ihop dem på ett sätt
som var ytterst ofördelaktigt för Archer.
Efter det började jag se på Archer med ett
visst intresse. Han var bredaxlad men inte lång.
Han bar ett uttryck av styrka och pålitlighet
som jag beundrade och avundades. Han hade
ett riktigt trevligt boxaransikte med en liten
näsa och breda kinder. Ibland, när han var
upplivad, hände det att en test ljust, nästan
färglöst hår föll fram över hans panna och täckte
ena ögat till hälften. Hans hals var tjock och
präktig, hans händer ganska köttiga och grova,
och hans hud var slät och jämnt skär som en
karamell.
Hela hans kropp tycktes vara överdragen med
denna milt ljusröda färgton. Han var aldrig
klädd i någon riktig skiddräkt av impregnerat
tyg som vi andra. Vanligen hade han bara grå
flanellbyxor och en vit bomullsskjorta som var
helt och hållet uppknäppt i halsen. När det var
mycket hett i solen brukade han klä av sig också
den tunna skjortan och skida upp- och nerför
backarna bakom hotellet i bara byxorna. Jag
hade ofta sett när han föll och dök ner i snön
halvnaken. Han var strax på fötter igen och
skrattade och svor.
Efter Williams korta nick till honom den
första kvällen på hotellet hade vi inte just sagt
något till varandra. Ibland möttes vi på väg till
bottenvåningen när vi tog ut skidorna om
morgnarna, och ofta hände det att vi satt nära Archer
på glasterrassen; men William utstrålade
fiendskap av någon oxfordsnobbisk orsak som jag
inte var på det klara med, eller kanske av någon
djupare anledning. Archer visade aldrig några
tecken på att vilja närma sig. Han nöjde sig
med att ibland se på mig med mild och
tillbakadragen nyfikenhet, men William tycktes han helt
och hållet ignorera. Det gladde mig mer än jag
den tiden skulle ha medgett. Jag var så van vid
att bli sedd över axeln av alla Williams vänner att
det var angenämt när någon som kände honom
tycktes intressera sig för mig det allra minsta.
William var ofta borta från hotellet flera
dygn i sträck, ute på expeditioner med förare
och vänner. Han ville aldrig ta mig med, för
han sade att jag var för ung och inte hade
tillräckligt med råg i ryggen. Han sade att jag
skulle falla ner i en klyfta eller förfrysa näsan
eller fördröja de andra med att sacka efter.
Följaktligen var jag ofta ensam på hotellet,
men det tyckte jag inte illa om; jag njöt av det.
Jag var en smula rädd för min bror William
och tyckte att livet var betydligt lättare och
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
