Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
antal vördnadsvärda nollor och endast två
relativt ungdomliga gestalter — Graham Greene
och Daphne du Maurier — kvar för att, liksom
i sista akten i ett jakobinskt drama, symbolisera
förhoppningarna inför framtiden. Ett ridåfall
över ett sekel som ännu har bortåt sextio år
kvar.
Mr Church skulle troligen gå med på att det
begränsade utrymmet som ställts till hans
förfogande har tvingat honom att uttrycka sig mera
kort och lamt än han skulle ha önskat, och det
är möjligt att omständigheterna kring
publiceringen är skuld till en del irriterande misstag
och feltryck i hans text, t. ex. "The Shropshire
Lad" i stället för "A Shropshire Lad" — ett
vanligt fel som Housman själv klagade över.
Men inte ens sådana förhållanden ursäktar mr
Churchs hafsiga stil, hans litteraturkritiska
plati-tyder och hans pekoralistiska metaforer, men
han har kanske hoppats att den utländske
läsaren inte skulle lägga märke till stilblommorna,
eftersom han skrev "endast för export". Jag
tänker på fraser som "en evärdlig prydnad för
engelsk litteratur" på tal om Conrads romaner;
"mera robusta författares högröstade krav" i
jämförelse med "den lugna, betvingande
stämningen" hos James Hiltons sentimentala romaner;
"en det individuella lynnets sångare" för att
karakterisera mr Church själv, eller helt enkelt
banaliteten "hans eget sällsynta snille" för att
karakterisera Bernard Shaw. Det är kanske
omöjligt att i översättning ge en föreställning om det
befängda i ett sådant språk — i så fall måste
jag be er tro mig när jag säger att sådant språk
är misskrediterande för en kritiker i ansvarig
ställning. Men det är inte bara i fråga om sitt
6ätt att skriva som mr Church enligt min mening
brister i uppfyllandet av en kritikers plikter —
hans kritiska omdöme är i många fall om inte
direkt falskt så åtminstone sällsynt missvisande.
Han talar till exempel om Arnold Bennett som
"1920-talets kraftfullaste litteraturkritiker" —
med stöd av dennes hafsiga, efemära recensent-
verksamhet i en aftontidning i London, om
Hilaire Belloc som "sin tids inflytelserikaste
tidningsutgivare" — när denne verkade i Land and
Water, ett magasin med liten upplaga, under
samma period som C. P. Scott var redaktör för
Manchester Guardian och Clifford Sharp för
New Statesman. Yeats betecknar han som "den
inflytelserikaste diktaren inom engelsk litteratur
efter Brownings död år 1889" — faktum är att
Yeats utövade föga inflytande på sina samtida
och inget alls på den yngre poetgenerationen
jämfört med T. S. Eliot eller Gerard Manley
Hopkins. Det är denna vana att försöka hitta en
etikett att klistra på sina porträtt som gör hans
omdömen så missvisande och oriktiga. Han är
enligt min mening hederligare när han helt
enkelt inte förstår en författares verk, liksom
i fråga om Kipling eller Virginia Woolf eller
D. H. Lawrence eller T. S. Eliot, när han i brist
på färdigklichérade etiketter att applicera på
deras verk måste leta efter någonting att säga
som illustrerar hans egen begränsning.
Mottot på titelsidan i "British Authors" är
"Truth will prewail" (Sanningen skall segra).
Jag vet inte om denna uppbyggliga sentens är
British Councils motto, men jag hoppas att så
är fallet och tvivlar inte på att institutionens
verksamhet ständigt är baserad på denna
övertygelse. Jag har inte klart för mig vilka
"sanningar" British Council försöker lägga fram
i detta, som jag hoppas, ensamstående prov på
kulturell upplysningsverksamhet. Men vad jag
har klart för mig är, att vilka dessa sanningar
än är, bör de inte få segra i utlandet, där deras
giltighet kanske inte sätts i fråga och inte lätt
kan kontrolleras. Det är av den anledningen jag
har funnit det påkallat att genom detta brev
försöka förhindra att denna bok i främmande
länder blir accepterad som gudsord i fråga om det
tjugonde århundradets engelska litteratur.
Särskilt i Sverige, ty i intet främmande land läses
modern engelsk litteratur med mera kritiskt om-
685
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
