Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
rikerna Fisher, Trevelyan och Winston Churchill,
den litteräre journalisten Robert Lynd samt
Edgar Wallace. Men om man nu går med på
sådana undantag kan man rimligen fråga:
varför Eddington och Högben framför Bertrand
Russell, den finaste stilisten bland nu levande
filosofer, eller framför sir James Jeans, den
författare som bäst lyckats popularisera den fysiska
vetenskapen? Varför Robert Lynd framför E. V.
Lucas eller Desmond MacCarthy? Varför Edgar
Wallace men inte P. G. Wodehouse, vars
romaner har blivit översatta till alla de främsta
europeiska språken? Det är i själva verket
alltför lätt inte bara att föreslå alternativ utan
också att påpeka viktiga utelämnanden. Jag
inser att det vore taktfullast att inte fråga
varför Daphne du Maurier, en sentimental
romanförfattare utan någon som helst litterär betydelse,
har föredragits framför Rosamond Lehmann
eller Rose Macaulay eller Stella Benson, eller
vilka kvalifikationer, utöver att de i ordets
minst aktningsvärda betydelse är "populära
bestsellers", som har berett tillträde åt sådana
romanförfattare som A. J. Cronin, James Hilton
och Howard Spring. Men det finns vissa
utelämnanden som inte kan förbigås och som bör
påpekas för varje intelligent utlänning. Det mest
beklagliga av dessa är enligt min mening James
Joyce, en av de få verkligt betydande litterära
gestalterna under detta århundrade. Han har
inte utelämnats därför att han är irländare —
mr Church har tagit med Synge (som dog år
1909) och skalden Yeats, fastän han inte nämner
George Moore eller Sean O’Casey. Men av
vilken anledning Joyce än utelämnats, det må
vara av rent slarv, av falsk anständighetskänsla
("Ulysses" blev en gång beslagtagen) eller
därför att hans senare verk förbryllar den typ av
romanslukare som, liksom mr Church, föredrar
de sömngivande romantiska historierna av Frank
Swinnerton och Francis Brett Young — så kan
ingen översikt över samtida engelsk litteratur för
läsare i utlandet — hurudan smak tror egentligen
British Council att de har? —• anses komplett
utan någon hänsyftning på denna märkliga gestalt.
Jämte Joyce gäller de i mitt tycke mest
beklagliga utelämnandena E. M. Forster, den kräsnaste
av nu levande romanförfattare, vars "Howard’s
End" och "A Passage to India" ("En färd till
Indien", Stockholm 1925) här i landet har en
erkänd ställning bland engelsk skönlitteraturs
kanoniska böcker, samt Elizabeth Bowen, som
efter Virginia Woolf (som mr Church sorgligt
missförstår och misstolkar) av de främsta
bedömare betraktas som den främsta av Englands
nu levande kvinnliga romanförfattare.
Det vore, som sagt, mycket lätt att förlänga
denna lista på utelämnanden. Jag har bara
nämnt sådana för vilka jag inte kan finna någon
giltig ursäkt. Eftersom de som står bakom denna
bok tycks tro att man när det gäller kulturell
upplysningsverksamhet kan överlämna
värderingen av engelsk litteratur åt den utländske
läsaren, och eftersom mr Church utan protest
har fogat sig efter denna inställning, är det väl
fåfängt att beklaga sig över att översikten inte
kastar något ljus över den nuvarande situationen
inom engelsk litteratur eller över nu verksamma
tendenser. Det finns inte ett ord i boken om de
unga författarna, framför allt inte om de unga
skalder som efterträdde den "georgianska"
författargenerationen under förra kriget och vilkas
uppfattningar och tekniska experiment har
möblerat om så grundligt på mr Churchs "litterära
skådebana". De är ju skyldiga till vad lörd
Chatham kallade "det avskyvärda brottet att
vara ung", fast det kan i förbigående nämnas
att författarna av den generation som förbindes
med namnen Auden, Spender, Isherwood och
Empson är födda i början av 1900-talet och
således är på god väg in i fyrtioåren. Men om
man skulle godta mr Churchs syn på det
tjugonde århundradets litterära skådebana, skulle
man ställas inför ett dystert skådespel — ett
slags sista ridåfall över ett stort antal
framstående lik, några frejdade åldringar och ett
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
