Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
och frånstötande. Boken kallades då den först
kom ut "an autobiography", och det är den.
Det är inte bara det att Charlotte Brontë har
gett Jane Eyre sitt eget utseende, den späda,
barnsliga gestalten, de stora, skiftande ögonen,
det vackra håret och det fula, bleka, skarpa
ansiktet, att hon har gjort henne blyg och rädd,
snusförnuftig och lillgammal, men också vild
och djup i sina känslor och stark och kysk i sitt
handlande. Och inte heller det att hon flickat
in episoder ur sitt eget liv, såsom skolepisoden
vilken bygger på minnen från de månader
Charlotte som barn vistades vid den illa beryktade
skolan i Cowan Bridge. Det är det att hela
boken och inte endast Jane Eyres gestalt troget
speglar den själsförfattning i vilken Charlotte
befann sig under åren före bokens tillkomst.
Genom "Jane Eyre" gav hon luft åt en
uppdämd förtvivlan för vilken alla andra
utloppsvägar blivit stängda. Det är detta som givit
känsloskildringarna det hisnande djupet och den
intill plågsamhet stegrade intensiteten. "Jane
Eyre" är en bok om sorg, saknad och längtan,
och förklaringens och återföreningens jubel är
i den ett önskedrömmens jubel. I ömsom rörande
och klagande, ömsom vilda och desperata
vändningar talar denna sorg, denna längtan och denna
förtärande och nedbrytande saknad både ur Jane
Eyres och ur Edward Rochesters mun, alltid lika
enkelt äkta, en människas jämmer under tortyren.
"Jane Eyre" är ett verk av en författare som
visserligen inte var egoist, men som vid den tid
då boken skrevs var utpräglat egocentrisk. Det
är inte nödvändigt att en olycklig människa skall
bli egoist, men det är nästan ofrånkomligt att
hon blir egocentriker, att hon i varje minut
göres medveten om sitt eget "jag" genom den
pinande plåga som är identisk med detta "jags"
blotta existens. Och Charlotte Brontë var då
"Jane Eyre" skrevs en mycket olycklig
människa. Utom familjesorgerna hade hon också en
privat sorg. Nyåret 1844 hade hon vänt tillbaka
från den skola i Bryssel vid vilken hon först
varit elev och sedan lärarinna. Under flera års
tid plågades hon svårt av längtan efter Bryssel
och efter sin lärare, professor Constantin Heger.
Det är svårt att finna ett ord som fullt
karakteriserar den känsla Charlotte hyste för denne
sin lärare. Den kunde kallas kärlek om den inte
mera hade liknat besatthet. Den var i varje fall
en så stark bundenhet att den kom livet bortom
ett fullständigt avsked från honom att förefalla
henne såsom en avgrund av tomhet. I de brev
hon skrev till honom åren 1844 och 1845
nämner hon orden vänskap, tillgivenhet och
intresse men inte ordet kärlek, vilket är
förklarligt eftersom Constantin Héger var en gift man.
Sin glödande kärleksförklaring spar hon åt det
franska språket, som hon säger sig för hans
skull älska av hela sitt hjärta och hela sin själ.
Hon ber om svar på sina brev i sådana
vändningar som om hon tiggde för sitt liv. När hon
går och väntar förgäves får hon feber, förlorar
aptiten, blir sömnlös och tynar av. Hon talar
om sin "svidande grämelse", om de "svåra inre
slitningar" med vilka hon får betala sitt yttre
lugn, om det förödmjukande i att "vara en slav
under en saknad, ett minne, en slav under en
alltuppslukande fix idé".
"Man lider under tystnad så länge man kan
stå ut därmed, då krafterna svika talar man
utan att alltför mycket väga sina ord", heter det
i ett av breven. Då korrespondensen med den
tydligtvis djupt ointresserade professor Héger
efter ungefär två år helt upphörde bröt sig
Charlottes känsloström nya vägar i det
författarskap som skulle göra henne världsberömd.
Elisabeth Tykesson
-4 BLM 1944 viii
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
