Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
dags familjedramatik av bästa kvalitet och med
genomgående hög standard på resonemangen.
Dramatens framförande hade också stora
förtjänster i regi och spel. Jag kan inte minnas
att jag sett Ivar Kåge så bra i någon roll
tidigare, han var en monumental Adolf Levin, och
han understöddes briljant av Tekla Sjöblom som
hustrun. De två bredvid varandra i den
guldsmidda empirsoffan hos etatsrådets var en
bedårande syn. Holger Löwenadler fick skrattarna
på sin sida som den av sönerna Levin som ärvt
affärsbegåvningen, det var en alltigenom
älskvärd karikatyr på vissa judiska karakteristika.
Alldeles utsökt var den tjechovfigur som Uno
Henning gjort av den andre sonen;
skådespelaren är uppenbart i sitt livs form. Birgitta
Valberg var dottern, hon är säker på scenen, men
i de upprörda ögonblicken grät hon mest
krokodiltårar. Olof Winnerstrand gav etatsrådet den
absolut rätta hållningen. Som hans son var Olof
Widgren slätkammat blond och vibrerande
hänsynsfull. En rolig figur hade Frank Sundström
åstadkommit av den hunsade prokuristen, som
hörde till familjen Levin och ändå inte riktigt
hörde dit. Regi: Carlo Keil-Möller.
Georg Svensson
Venner av Arnulf Øverland. Göteborgs
Stadsteaters Studio. (Gästspel av "Fri
Norsk Scene".)
När "Fri Norsk Scene" i våras fick avsluta
säsongen på Göteborgs Stadsteater fick
evenemanget förbli oanmält i dessa spalter.
Programmet, "Bygmester Solness", var ju ingen nyhet,
och spelet var trots enskilda intressanta insatser
(Hans Jacob Nilsen, Knut Hergel m. fl.) alltför
ojämnt. Större anledning finns att stanna inför
Øverlands "Venner", varmed norrmännen inlett
höstsäsongen på göteborgsstudion. Denna pjäs
är tidigare ospelad i Sverige, trots att den har
tjugu år på nacken och besitter många av de
dygder, som teaterchefer mest brukar sentera.
Stycket framställer den falske vännen, som
hundlikt följer sitt offer och bakom den
välvilliga förståelsens skumma dimridå undan för
undan plockar av honom idéer, bragder, heder,
hustru, ställning, allt. Den beska ironien ligger i
att den bestulne får alla att tvivla på sig just
genom sin tvärsäkra visshet att ha rätt, medan
bovens skenbara koncilians kan få själva offret
och till och med publiken att stundtals duperas.
Cooks och Pearys prioritetsstrid om nordpolen
gav veterligen Øverland det yttre uppslaget;
i pjäsen låter han det röra sig om en bestigning
av Aconcagua.
Hans Jacob Nilsen spelade den exploaterade
med verv och sammanbiten kraft. Han är
mångsidigare även som skådespelare än man kanske
vill tro efter att endast ha sett honom i klassiska
roller, där en viss böjelse för dekorativa poser
kan störa. En yngre, men lika skicklig
skådespelerska, hade haft lättare än vad Ada Egede
Nissen hade att behaga i hustrurollen, men det
fanns väl ingen sådan att tillgå, de växa
knappast på träd. En något barmhärtigare belysning
än det stämningslösa helljus som nu
oföränderligt användes, borde dock varit den rutinerade
aktrisen till god hjälp. Kortast i rocken verkade
unge Jörn Ording som boven. Man tror gärna
att han har sitt fack, där han kan vara utmärkt,
men det är icke det demoniska.
Det finns inte mycket lyrik i detta
ungdomsverk av en av Nordens främsta lyriker, men
däremot mycket annat som är typiskt
arnulf-øver-landskt: stringensen, den stränga ekonomien,
den beska illusionslösheten och respekten för
traditionellt given konstnärlig form. Stycket är
en regelrätt, nästan schematiskt regelrätt byggd
konversationspjäs med tre akter, en enda
dekoration, endast fyra agerande och ett fåtal
teatraliska effekter av den satanistiska sorten,
sparsamma, men välberäknade, så att själva Lilian
Hellman gott kunde ha stått för dem. I så fall
hade nog pjäsen tidigare kommit hit. Arnulf
Øverland har utan tvivel allvarligt spekulerat i
att bli spelad, och mycket spelad, när han
byggde upp sitt stycke. Men han var skandinav,
hans ton trots allt för mycket hans egen och
hans bunt av dramer för tunn. Koncessionerna
åt den löpande smaken nyttade honom icke så
mycket. Det kan vara moralstärkande att erfara.
Ebbe Lindé
De vackra människorna (The Beautiful People)
av William Saroyan. Dramatiska Teatern.
När flickan Webster (Maj Zetterling), av
pappan (Hugo Björne) och brodern (Jan
Molander) kallad Den heliga Agnes med råttorna eller
rätt och slätt Helgonet, för första gången blivit
kär, blygt och outtalat kär i en vilt främmande
blyg gosse som öppnat dörren åt henne på
stadsbiblioteket och sedan gjort sällskap med henne
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
