Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
I andra akten kommer syndafloden för att
dränka en kultur som blivit för lättfärdig, här
illustrerad av ett nöjesfält i Atlantic City.
Ny-korade skönhetsdrottningen Sabina,
inkarnationen av "das ewig weibliche", förför mr
Antro-pos, men när det blåser upp på allvar vaknar
hans försörj arinstinkter och han samlar ihop
hustru, barn och djur för att gå ombord på
arken. I tredje akten är det kriget som hart när
knäckt honom och lagt hans stad i ruiner. Sonen
återvänder i rollen av den okände soldaten sådan
den från början spelades av Adolf Hitler, men
hustrun, som med sitt andra barn levat som en
grottmänniska i spis och källare, har från
förstörelsen räddat undan några av mr Antropos’
kära böcker, och på dem kan han, inspirerad av
de stora tänkarna, grunda en ny värld.
Pjäser av denna art hamnar för det mesta
antingen i det bullersamma och dumkvicka eller
också i det symbolistiskt pretentiösa. Finessen
med ’"Det var nära ögat" är att den aldrig
förlorar sin trygga, trivsamma vardagston, att den
faktiskt lyckas i att vara på en gång en
bilderbok över världshistorien och en liten realistisk
familjekomedi. Författarens replik är alldeles
sällsynt naturlig både när den vill vara munter
och allvarlig. I Stockholm gick den också
ypperligt fram tack vare främst Erik Berglunds och
Hjördis Pettersons behärskat humoristiska, aldrig
simpelt publikfriande sätt att vara herr och fru
Antropos. Rollerna kunde inte ha lagts i bättre
händer. Aino Taube hade likaledes en lyckad
kväll som Sabina, inte minst i fråga om
apparitionen, och Åke Magnusson och Barbro
Kollberg var storartat roliga utklädda till barn. Den
förre visade i sista aktens utbrott en mörk,
sammanbiten intensitet som brände sig fast i
medvetandet. Gunnar Skoglunds utmärkta
personregi hade säkert bidragit till den hemtrevnad
stycket mitt i all sin filosofiska symbolik
utstrålade. I varje fall kom den inte från första
och sista akternas heminredning, för den var
förfärlig. Georg Svensson
Lyckans gullgosse (Golden Boy) av Clifford
Odets. Göteborgs Stadsteater.
Det är intressant att jämföra "Lyckans
gullgosse" med de båda odetspjäser, som tidigare
givits i Sverige ("Månraketen" och
"Urladdning", se BLM 1943, 111:235 och V: 406).
Dessa äro senare tillkomna och betydligt mera
dramatiskt stramt, man frestas säga europeiskt
byggda. "Lyckans gullgosse" är ännu helt hållen
i den typiskt rapsodiska amerikanska
trettiotalsstilen, med frodiga miljöskildringsscener
uppträdda i lös följd på en tunnsträckt berättartråd,
i detta fall en ursprungligen fiolspelande
boxar-grabbs karriär från stilla obemärkthet till yttre
framgång och inre undergång. Av scenerna är
varannan kantig och varannan mjukt rund —
d. v. s. varannan är från det hårdkokta
professionella yrkeslivet, med hänsynslösa och
dollarhungriga managers och allt mänskligt, t. o. m.
erotiken, devalverat till mekaniska hjälpmedel;
varannan däremot är (antingen en vek
tuman-handsscen eller) en interiör från det
anspråkslösa immigranthem, där pojken har sin rot,
med musikalisk fader, filosofisk farbroder,
gipsfigurer på byrån och bolstrar vältrade till
väd-ring samt svåger och broder, varav den ene
i gemytlig enkelhet hurvlar upp sin älskade
hustru och den andre oegennyttigt kämpar för
arbetarnas sak: kort sagt, de små förhållandenas
värme, Irvin Shaws hyggliga människor,
Kings-leys självbyggda värld, den speciella
grupp-teateridyllen. Den har ju också utan tvivel betytt
en synfältsutvidgning för världsdramatiken, om
ock ingalunda den enda existerande eller
tänkbara, som dess mest entusiastiska förespråkare
stundom synas vilja få oss att tro.
Huvudrollen hade i Göteborg anförtrotts åt
Herman Ahlsell, som därmed fick sin hittills
största uppgift. Han skall starta som en
oansenlig italiensk dussinpojke med musiken i blodet,
till på köpet vindögd, men besatt av en
brinnande ärelystnad, som närts av ensamhetskänsla
och mindervärdeskomplex. Det skall skildras hur
han stegvis och motvilligt tvingas offra alla
andra intressen åt proffsgamets Molok, sedan
han väl givit sig in på den banan. Hur sviken
kärlek blir ytterligare olja på elden. Hur den
samlade hetsen och hans hårt dresserade
intelligens slutligen skapar av honom en frenetiskt
farlig fighter, som i den avgörande matchen
bokstavligen klubbar ihjäl en kamrat — och hur
det blir peripetien, där allt brister upp,
människan inom honom och människans förtvivlan,
och hur, då reträttvägarna äro spärrade, intet
annat återstår honom än den amerikanska
hastighetsdöden i bil. Det är en roll, som ger en ung
man en jättechans att springa upp i
stjärnklassen direkt, om han lyckas åskådliggöra dess
inre utveckling. Det lyckades dock ej för Her-
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
