Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
man Ahlsell, redan av det skälet att han avstod
från försöket. Han var en hygglig och sympatisk
boxarpojke bara, och som sådan trovärdig nog,
men ej det boxningens och mänsklighetens
gemensamma problembarn, som kunde bli
centralgestalt för intresset, och som det hela tiden
ordas om. Å andra sidan förlyfte han sig på det
viset ej och undvek att fördärva kvällen med
falska eller pretentiösa accenter, som också lätt
kunnat ske. Det kan vara berömligt nog.
Bland övriga medverkande må nämnas
Kolbjörn Knudsen som hans energiske promotor
och Ingrid Borthen, som med hårdspänd
strävhet framställde kvinnan, som slites mellan dem
båda. Knut Ström hade skapat några präktiga
scenbilder, bl. a. ett parkhörn, som gav
metropolis i ett nötskal, och en stadionvision
bak-och underifrån, som var både effektfull, fyndig
och symboliskt meningsfylld. Ebbe Lindé
Flickan, som inte ville resa till Kuala
Lumpur (The Girl Who Did Not Want
To Go To Kuala Lumpur) av
James Bridie. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
James Bridies ambition är nog inte bara att
tjäna pengar bekvämt, så som han själv
försäkrar oss i sin biografi. Han torde också i sitt
hjärtas djup åstunda att skapa en egen skotsk
farsstil, helt skild från den anglosachsiska och
den franska, och naturligtvis också från den
klassiska italienska. Inga ekivoka situationer,
inga lättfärdiga eller tvetydiga anspelningar,
inga aktuella kvickheter och ordlekar, ej heller
några personförväxlingar eller sammanstötningar
i tid och mötesplats, som annars i farser för
sed haves. I stället regerar krumeluren, som
Hjalmar Bergman skulle säga. Bridies personer
äro samt och synnerligen prilliga på ett sunt
men effektivt sätt, och det är på den prilligheten
och därav betingade flugiga tilltag i varje tid
och stund, som det helas verkan är grundad.
Konfirmander kunna lugnt medtagas i lokalen,
men för åldrade gentlemän med åderförkalkning
kan man förstå att det, i händelse av goda
aktörer, möjligen kan ha sina risker.
Åtminstone är detta intrycket efter
beskådandet av pjäsen med ovanstående långa namn; det
skulle förvåna om draget ej vore genomgående
och konstitutivt för Bridie, ty så verkar det.
Ett annat konstgrepp, som författaren här
använder, är att, för större genomslagskraft,
bunta ihop de verksamma figurerna och låta
dem uppträda parvis eller i grupper. Det knepet
känner man igen från den franska unanimismen.
Här sammanställes ett gäng på tre artister av
högst olika kön och ålder, men alla lika
excentriska och öppenhjärtiga och artistiskt
nonchalanta i livsföringen; och gentemot dem ställs en
högaristokratisk familj med brokigt förflutet,
som just står i begrepp att rädda plånbok och
ansikte genom att emigrera till tropikerna. En
nièce till de högadliga ramlar in på artisternas
ateljé. Där har man knappast sett henne förr,
men när man hör, att en så söt flicka skall
lämna fosterlandet, upprörs man i sitt hjärta
på både hennes och fosterlandets vägnar, och
beslutar rädda båda från olycksödet. Till den
ändan vidtalas en brevbärare — och hur det
sedan går, kan vara detsamma, redan därför att
fortsättningen inte är i klass med den festliga
upptakten. Till mr Bridies egen artistiska
fysionomi hör nämligen att han enligt egen utsago
slarvar ihop sina pjäser mycket fort, och då får
man ta det som det kommer. Improvisation
måste också till från skådespelarnas sida för att
fylla ut alla stumma pauser, ty författaren
generar sig inte ett dugg för att lägga in långa
dialoger när det passar honom, utan att tänka på
vad de stackars tysta personerna skall göra. Där
får man lita till commedia dell’arte.
Vid premiären var det hela nu mycket
ofärdigt i sistnämnda avseende. Den festligaste
krumeluren gjorde Sture Baude i en biroll. Elsa
Widborg som farsös för första gången var också
en lätt sensationsblandad upplevelse för
publiken. Fru Margareta Bergfelt var flickan, som
inte ville; hennes svala ungflickscharm gjorde
sig bland tokroligheterna ungefär som en
isbit i en kryddad cocktail, och det är ju inte
det sämsta. Ebba Ringdahls och Karl Magnus
Thulstrups bohemer böra väl också få en blomma.
Men nog var det som sagt mycket som fattades,
många dödpunkter att övervinna och bläckor att
utfylla, och mycket vars lustighet kunde varit
större. Det bättrar sig väl så småningom, men
fråga är om det kan hinna bättra sig tillräckligt
på de föreställningar, som det kan komma att
bli; och mången undrar också om det litterära
intresset trots förtjänsterna verkligen kan anses
vara högt nog att motivera farsspel på
Göteborgs och landets intimaste seen, där publiken
hittills vants att ha andra och högre anspråk.
Ebbe Lindé
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
