Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Film
Jag är eld och luft. Anders Henrikson.
Nord-Film.
Att filmens andliga utveckling inte förmått
hålla jämna steg med dess tekniska är ett ofta
konstaterat faktum. Genom att tekniken, speciellt
hos fotograferna och arkitekterna, plötsligt tagit
ett jättesprång framåt i svensk film har den
andliga torftigheten där kanske blivit mera
påfallande än i utländsk film. Om man uppnått
det stadium av hjärnuppmjukning vartill av
vissa tecken att döma flitigt beskådande av
film leder kan man möjligen förledas till att
betrakta "Jag är eld och luft" som ett
mästerverk, ty så vackra och välfotograferade är
verkligen dess bilder, både landskapen och
interiörerna, både de solljusa och de nattdisiga. Här
har kameror och regissör ansträngt sig som om
det gällt att till evärdlig tid fasthålla några
av de dyrbaraste ögonblicken i mänsklighetens
historia. Och så har de bara fångat tomhet,
livlös, ekande tomhet och lavatjock tröghet, inte
människor utan uppdragna marionetter,
primadonnan en nästan livslevande, av tidens flykt
fullständigt oberörd Käte Krusedocka som tittar
så stort och som blundar när man lägger henne,
regissören själv en något dammigare attrapp till
roué och Stig Järrel en motbjudande
uppenbarelse, som hör hemma på Grand Guignol och
inte på ett norrländskt apotek. Vad filmen
rymmer av människoframställning står uteslutande
Olof Winnerstrand för. Hans teaterdirektör fick
en faktiskt att vakna till då och då ur den koma
i vilken denna svenska kolossalfilm obönhörligt
försatte en. Georg Svensson
Som folk är mest. Hasse Ekman. Terra.
Psykologien tål inte att synas under lupp,
och handlingen är den minsta möjliga. Så värst
mycket stockholmsluft är det väl inte heller
över filmen trots ett besök på Skansen och
några förtjusande närbilder av de små
björnungarna. Ändå är filmen rolig och trivsam, och
den är det framför allt på grund av det friska
och okonventionella spelet. Ett gäng unga
skådespelare har satt kulör på de små sketchartade
situationer, i vilka man får lära känna den söta
kontorsflickan Inga och hennes Kurre och deras
bekymmer på jobbet och det "missförstånd"
som skiljer dem åt en vecka. Det mesta är
hämtat från den första av de tre radiopjäser
("Storm på kontor") som Herbert Grevenius
på sin tid slog ihop till en pjäs på Dramaten.
Men åtskilligt har också Hasse Ekman själv
hittat på. Det är han som står för komiken och
för kärlekstrasslet — därigenom har filmen blivit
mindre komediallvarlig och närmat sig
folklustspelet. Man har emellertid ogement roligt åt
Järrel i hitlermask — att visa Hitler i
bak-smälla är ett lysande revyinfall — och likaså
trivs man både med Karl-Arne Holmstens
stockholmsgrabb och hans kompis Willy Peters och
den lilla "vampan" Agneta Lagerfelt, vilkens
talfel förvånande litet störde i ljudmikrofonen.
I detta sällskap var Barbro Kollbergs Inga
nästan en aning för fin, både socialt och
mänskligt. Men ingen kunde förstå, varför hon av
ekonomiska skäl inte kunnat gifta sig med
Kurre. Numera riskerar hon ju inte att förlora
sin plats som i radiopjäsen. Här har
utvecklingen själv ryckt undan premisserna för
handlingen — tur därför, att handlingen så litet
betyder för det gemytliga helhetsintrycket.
Nils Beyer
Den förste Bernadotte. Sacha Guitry.
Skandinavien-film.
Denna av Sacha Guitry utarbetade,
dialogi-serade och regisserade film heter egentligen
"le destin fabuleux de Désirée Clary", och det
är också om henne den handlar. Hennes gemål
■—• marskalken av Frankrike, senare kungen av
Sverige — skildras, fullkomligt ohistoriskt för
övrigt, som en ointressant men aktningsvärd
tråkmåns, som därför samlar föga intresse och
absolut inte borde ha fått ge namn åt den
svenska versionen. Det är närmare bestämt
Désirées kärlek till Napoleon, som är
huvudtemat. Manuskriptförfattaren framställer hennes
giftermål med Bernadotte som en yttring av
desperation över att Napoleon kort förut hade
brutit sin förlovning med henne, och han låter
sen Désirées outsläckliga men obesvarade lidelse
för denne förklara hennes kvarstannande i Paris
efter såväl Napoleons detronisering som
gemålens tronbestigning. Vi får till och med se
henne inkognito besöka Paris för att bevista
idolens bisättning i Invaliddomen 1840.
Det sista är klart ohistoriskt, och hela
skildringen av Désirées intresse för Napoleon är
säkert mycket överdriven. Hennes långvariga
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
