Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
iierna — både den tyske ockupationschefen och
den unga tappra kvinnliga patrioten är typiskt
Hollywood-made. Ändå är det en film, vars
patos inte är så uppskruvat, inte skorrar så
otäckt falskt som i de flesta andra
ockupationsfilmer. "De stulo mitt land" lever på mer än
sitt raffel — den snuddar vid väsentliga ting.
De bästa krafter har arbetat på den: Dudley
Nichols och Jean Renoir. Nichols är en av
Hollywoods mest ambitiösa och drivna
scenarioförfattare, med många stora saker bakom sig.
Hans förmåga märks här: "De stulo mitt land"
är en mästerligt komponerad, rytmisk, avvägd,
dramatiskt helgjuten film. Jean Renoir,
regissören, var ju under 30-talet den franska filmens
mest hänsynslöse naturalist och mest måleriske
bildskapare — han har ju också i det senare
avseendet något att brås på. "De stulo mitt
land" är bitvis i klass med det bästa han gjorde
innan exilen — det finns scener av sällsynt
filmisk kraft, och man sitter och noterar, hur
Tian ofta på ett oamerikanskt, oeffektivt sätt
dröjer sig kvar i vissa scener för att skapa
suggestiva, vackra bildytor.
Charles Laughtons snälle och menlöse, fege
och nervöse lärare, som växer i moraliskt mod
i slutet, är ju mer en laughtonprestation än en
verklig människa. Ändå griper han på ett
sällsamt sätt. Man behöver bara erinra om ett
genialt litet drag: när han arresteras av tyskarna
sitter han vid frukostbordet, och när de släpar
bort honom har han ännu den tomma
kaffekoppen i handen. Han slåss och stretar emot —
hara för att lämna tillbaka koppen åt sin mor. —
Maureen 0’Hara har som vanligt inget annat
än ett vackert ansikte att visa upp.
Jan Olof Olssön
Scarface. Howard Hawks. New Realm
Pictures.
"Scarface", som efter tolv år denna höst
f. f. g. dykt upp på stockholmsrepertoaren, har
blivit klassisk som den mest renodlade och
hårdkokta gangsterfilm, som gjorts i
Hollywood. Genren är ju inte odelat sympatisk, men
icke förty var det just inom den, som realismen
bröt igenom fullständigt i Hollywood. Och det
var en konstnärlig vinst, som den amerikanska
filmen än i dag lever på. Genren fordrade en
äkta och förtätad miljöskildring, en knapp och
koncentrerad regi och ett dämpat, koncist, inten-
sivt spel — den skulle med åren uppfostra
skådespelare som Bette Davis, Spencer Tracy
och Humphrey Bogart.
Nu verkar givetvis "Scarface" med sitt dussin
år på nacken en smula matt och långsam —
censuren har också klippt några hundra meter,
bland annat den dödsscen, som de franska
filmhistorikerna Bardèche och Brasillach nämner
som det finaste i filmen. Men den är ändå en
högintressant sak. Det är den fräne Ben Hecht
som skrivit den — en fri bearbetning av Al
Capones liv —, den har regisserats av Howard
Hawks, som sedan denna film utvecklats till en
av Hollywoods främsta naturalister, och
fotograferats av Lee Garmes, en av de få
avantgardisterna inom amerikansk filmkonst. Paul
Muni gestaltar — i sin första egentliga
genombrottsroll — hänsynslöst och ohämmat den
defekte gangsterchefen. Jan Olof Olssön
Partisaner. Igor Savtjenko. Kyev Film.
De ryska partisanernas oförfärade kampanda
och hänsynslösa offervilja har i hög grad
påverkat krigshändelserna i öster. Partisanerna har
redan skaffat sig ett namn i historien — tyvärr
något fläckat av grymheter. Partisankampen
lämpar sig således ypperligt för filmatisering
i den grandiost episka stil, som ryssarna
tidigare med viss framgång har försökt sig på. Den
av Kyev Film utförda dramatisering av detta
ämne, som bär titeln "Partisaner", är emellertid
i stort sett misslyckad. Enstaka vyer av den
ukrajnska byn vid den stora floden (Dnjepr?)
är vackert fotograferade och stannar i minnet,
men de rörliga scenerna är ganska klena:
stridsscenerna erinrade mig om fransk-tyska kriget,
sådant det återgavs i en Henny-Porten-film, som
jag såg för ett kvartssekel sen. Illusionen av
blodigt allvar är genomgående svag, och
sovjetpatriotismen är alltför klumpigt anbragt för att
passa i en för export avsedd film. En gammal
bonde lyckas med fara för sitt liv ur sitt
brinnande hus rädda sitt diplom som kollektivbonde,
vilket han sen glädjestrålande håller fram för
mängden; fader Stalins röst i radion elektriserar
de redan kringrända, modlösa partisanerna till
den grad, att tyskarna nödgas ta till flykten.
Naturligtvis blir en film av detta slag alltid
propaganda; men den behöver inte
nödvändigtvis bli dålig propaganda. Åke Thulstrup
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
