Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tion om de så levde i helvetet." Han reflekterar,
denna morbida och destruktiva individ, över
det "negativa" och det "positiva" hos Friedrich
Nietzsche ("min käre Friedrich"). Han
mediterar, denne impotente pseudodiktare, över vad
han kallar "The Mystery of Hitler", och i hans
än av cynism, än av sentimentalitet uppfyllda
hjärnkontor alstras tankar som dessa: "Are the
Germans human? Ni äro det (ni —
engelsmännen), från hjässan till fotabjället, Ni äro
mänskligt milda och vist koncilianta, Ni vandra the
Middle Way och äro friska och sunda — Ni
hade Era barnsjukdomar i slyngelåldern, som
sig bör, vi ha fått dem först som vuxna, och det
är dödsfarligt. Förlåt, förstå: En dödskamp ter
sig alltid barbarisk."
Så tecknar denne i bunkern inneslutne man
med några summariska streck porträtt av de
tyska soldater som är inburade där, "bland löss
och skäktor, mord och dråp, smuts och diarré".
Bilden av majoren stannar kanske längst i
minnet: monokelprydd, med skrikig röst och
med ärr efter mensurer — vad är det mänskliga
innehållet bakom denna fasad? Majoren må
svara med egna ord: "Jag ska tala om det för
er, min käre unge vän, vad som finns bakom
den fasaden: Ingenting. Ingen tro på Gud,
åtminstone inte efter förra världskriget, ingen tro
på tulltjänstemannasonen från Övre Österrike,
ingen tro på segern, intet socialt etos, inga
kategoriska imperativ, inga världsförbättrarplaner,
ingen tröst i kärleken ..." etc. "Ingen tro på
Gud, åtminstone inte efter förra världskriget..."
— låt oss hålla denna dyrbarhet i minnet.
Den tyske krigsreporterns stil lyfter sig
understundom till det dityrambiska, ingår i ett
rytmiskt skede. Att avfärda denna bok som en
bagatell vore orättvist. Den tillhör en annan
kategori av böcker redan genom det
fruktansvärda ämne den behandlar. Har det varit
författarens avsikt att som de gamla tragöderna
framkalla fasa och medlidande, så må det sägas
att han lyckats väl i det förra avseendet, kanske
mindre väl i det senare. Johannes Edfelt
Spegling i en skärva
Nina Fedorova: Familjen. Översättning av
Louis Renner. Forum 1944.
11:—.
Som kontrast till de många amerikanska
trettiotalsromanerna med våldsamma intriger
och makabra effekter har under de senaste åren
också framträtt en genre av polärt motsatt
anda, vars författare till stor del varit
kvinnliga. Denna genre är helt fri från det
våldsamma och makabra, fylld av en klosterlig
stillhet och lidelsefrihet, den är nästan kvietistisk
och gör i andra världskrigets dagar snarast
intryck av önskedröm och eskapism.
Till denna art hör Nina Fedorovas roman
"Familjen", där det våldsamma skeendet i
världen endast är ramen kring en kvietistisk idyll.
Den utspelar sig i Kina vid början av
japanernas invasion 1937. Författarinnan är ryska, efter
förra kriget emigrerad till den stora ostasiatiska
republiken och sedan någon tid bosatt i
Amerika, där "Familjen" haft en enastående
framgång. Det är inte svårt att förstå bokens
popularitet. Den är småoriginell, den är präglad av
en sympatisk, mild visdom och optimism. Den
har kvickhet och humor och skiljer sig alltså
i åtskilliga avseenden fördelaktigt från vanliga
amerikanska succéromaner. Det är bara
beklagligt att den skall vara så ängsligt välskriven
och nästan pedantiskt avrundad in i de minsta
detaljer.
Kontrasten mellan humor och intelligens å
ena sidan och en närmast tröttande
fullkomlighet å den andra är märkbar också i
gestaltteckningen. Boken skildrar invånarna på ett litet
pensionat i Tientsin, en rysk familj och deras
gäster. Spinnsidans äldre representanter i
familjen, mormodern och modern, hör till den
kvinnotyp vars gränslösa altruism och
världsomfattande allmoderlighet lever genom sin mänskliga
sannhet men som i nyare berättarkonst blivit
något av kliché: jfr t. ex. modern i Steinbecks
"Vredens druvor". Men mot dessa bilder av den
fullkomliga kvinnliga godheten står porträttet
av den ryske professorn som slutar sitt liv på
pensionatet i Tientsin. Han är på en gång löjlig
och storslagen i sin världsomvälvande tro på det
Absoluta, på de statslösas och hemlösas
idealstat, som förverkligar den sanna friheten, i sin
tro på människorna. Han finner formfulländade,
inspirerade ord för sin förkunnelse, men hans
abstrakta idealism för honom bortom det
normalas gränser, och vansinnet driver honom i
döden. Åt den delvis ursobra familjeidyllen har
detta lätt geniala porträtt skänkt drag som på
ett djupare konstnärligt plan förmått avspegla
både tidens ondska och framtidens utopiska för-
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
