Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bräcklig till hälsan, otillräckligt utrustad i fråga
om viljekraft, självständighet och
hänsynslöshet när det gällde att bemästra verkligheten
och dess motstånd, och så hamnade han
tämligen snart i den desillusionerade idealistens
isolering, förtegenhet och misantropi. När han
inte längre hade det faderliga trycket att resa
sig mot, när han i sin egen förmedlande
juste-milieu-politik rönt mothugg från både höger
och vänster, började han, såsom Alma
Söderhjelm fint har påpekat, att bli alltmer lik fadern
i sitt uppträdande; Carl Johan påverkar honom
långt efter sin död, och i det sammanhanget
kan man påminna om vad Palmstierna förmäler
om hans något överraskande sympatier för
Napoleon III; vid den tidpunkten hade nämligen
parlamentarismen gjort honom besviken, den
gryende socialismen allvarligt oroat honom.
Ganska förunderligt och roande är det att
iakttaga de bernadotteska familjedragen hos
Oscar I. Där finns konstnärsnaturen,
mecenat-skapet, det dilettantiska intresset för olika
konstarter, teater, musik, måleri, och han
producerade sig inom dem alla. Om hans försök med
pensel och ritstift har texten emellertid inget
att säga — man får nöja sig med
illustrationerna — och det hade varit roligt att få veta,
om den medeltidsinspirerade dekorationsstil som
kallats Oscar I: s gotik hade något mer än
namnet gemensamt med monarken. Man
kommer närmast att tänka på en av hans mera
bemärkta ättlingar, då talet faller på hans
arkeologiska intressen — betingade av hans kontakt
med göticismen — och om den oerhörda
sam-vetsgrannhet, den honnetta ambition, som drev
honom att göra allting själv, att sätta sig in
i varje detalj av det alltmer invecklade
regeringsmaskineriet och till och med rätta sina
officerares franska krior. Det som utgjorde en
prydnad för medborgaren och pliktmänniskan
var inte obetingat en styrka för regenten, som
därigenom förlorade i överblick och
perspektiv, medan hans begränsade krafter i förtid
föröddes.
Palmstierna framhåller, att Oscar redan i
livstiden jämfördes med Louis-Philippe; parallellen
ligger ju ytterst nära till hands och kunde ha
genomförts längre. Båda förkroppsligade de
många av den franska bourgeoisiens dygder och
fel, ehuru Oscar inte alls var så krasst
jord-bunden och egoistisk som sin kollega; båda
voro de den moderata och försiktiga reform-
politikens män, båda voro benägna att bedriva
sin egen utrikespolitik bakom ministrarnas rygg,
båda kommo att sätta sig mellan tvenne stolar
— om ock med olika påföljd. Själva
dynastierna hade ju sina yttre likheter, som
observerades av samtiden. Tilläggas kan, att Geijer
i "Feodalism och republikanism" sammanställt
den svenska statsvälvningen av 1809 med den
engelska av 1688; de franska doktrinärerna
och juste-milieu-politikerna med Guizot i
spetsen sågo på alldeles samma sätt i
julirevolutionen ett franskt 1688, en slutgiltig reglering av
förhållandet mellan kungamakten och ett på
medelklassen stött parlament. De filantropiska
idéer, den reformiver på folkundervisningens
och fångvårdens områden som besjälade Oscar I,
har av Palmstierna satts i samband med tidens
allmänna strävanden härvidlag, och han refererar
kungens anonyma skrift "Om straff och
straffanstalter" (1840), som översattes till flera språk
och väckte uppmärksamhet runtom i Europa.
Här anmäler sig genast litteraturhistorikern och
efterlyser källkritiken; eftersom kungen åberopat
amerikanska förhållanden, frågar man sig om
han möjligen känt till Beaumonts och
Tocque-villes skrift "Le système pénitentiaire en
Amé-rique" eller den senares berömda arbete "La
démo-cratie en Amérique". Undersökningen kunde
varit värd att göras, och man hade överhuvud
gärna sett, att Palmstierna givit sitt
politikerporträtt en något fylligare ram och bättre
preciserat de idéhistoriska sammanhang i vilka det
hör hemma; just det faktum, att författaren är
så styv på själva sitt ämne i snävare mening,
inger denna mersmak.
Frapperande är, att Oscar I:s obeslutsamma
natur får sin motsvarighet i Sveriges politik och
allmänna hållning. Tidigt i förstucken
oppositionsställning till fadern ogillade han dennes
ryskvänliga politik av 1812 och kom att bli en
symbol för revanschtanken, varpå hans
popularitet under kronprinstiden delvis berodde. Det
liberala England attraherade honom, inte minst
som huvudfaktorn i det antiryska block han
drömde om, och Sveriges vacklan mellan
England och Ryssland under åren fram till
novembertraktaten 1855, som Palmstierna i detalj
studerat, förefaller nästan som en projektion
av-kungens inre osäkerhet. Så gärna han ville
vågade han inte ta steget fullt ut eller företaga
något som kunde stöta tsaren för huvudet.
Dråplig är skildringen av besöket hos Nikolaj I
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
