Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Alice i Underlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
bäst i att undfly. Hans kärlek till den lilla
flickan och hans fruktan för och motvilja mot
den vuxna kvinnan och den tyranniska
passionen kommer ju klart fram. Men trädet med
de vita rosorna, som de låga korten Tvåan,
Femman och Sjuan måste måla röda, därför att
det i Hjärter Dams trädgård inte får finnas
några andra rosor än röda, blir en symbol
också för en större och djupare livssyn: den
vita oskuldens kronblad blir av livets
trädgårdsdrängar, i tjänst hos en brutal och maktlysten
härskarinna, påsmetade med blodets färg, och
det enda rosenträd i hela trädgården som var
olikt alla de andra måste tvingas att, om också
bara utvärtes, uppge sin egenart. Människans
förakt för det oskuldsfulla, hennes gränslösa
intolerans, hennes tro på att med våld kunna
göra om allt efter sin önskan och hennes
beskäftiga iver att snarast möjligt sätta
likriktningsplanerna i verket, allt detta som Carroll så
djupt och så personligt måste ha upplevt, har
han sammanfattat i en enda mening. Han har
heller inte förbisett att exekutionsbetjänterna
bara är verktyg för en blind och mäktig och
mystisk vilja:
" ’Vill ni säga mig’, frågade Alice blygt,
’varför ni målar de där rosorna röda?’ Femman
och Sjuan sade ingenting utan tittade på Tvåan.
Tvåan började med låg röst: ’Jo, ser ni, fröken,
saken är den, att här borde ha varit ett rött
rosenträd, och vi har planterat ett vitt av
misstag, och om Drottningen får reda på det, så
blir vi alla halshuggna, ser ni. Och därför gör
vi vårt bästa, innan hon kommer ..."’
Men om det vita rosenträdet både är Carroll,
Alice och hans kärlek till oskulden och
egenarten, är då inte å andra sidan detta träd i
påmålat tillstånd, detta
varken-det-ena-eller-det-andra, en bild av den besynnerliga hybrid som
benämnes Dodgson-Carroll? Säkert är att den
kluvnes vacklande jagförnimmelse flerstädes
kommer till synes i "Wonderland". Redan i
andra kapitlet börjar Alice fråga sig vem hon
egentligen är: "Jag undrar om jag har för-
ändrat mig i natt? Låt mig se: var jag
densamma, när jag steg upp i morse? Jag tror
nästan jag minns, att jag kände mig litet
annorlunda. Men om jag inte är densamma, då är
nästa fråga: vem i all världen kan jag då vara?
Det är just det märkvärdiga!" Och när hon
möter Larvens barska: vem är du?, är hon fullt
på det klara med att hon inte kan ge något
tillfredsställande svar: "Jag kan inte förklara
mig, är jag rädd, min herre", sade Alice, "för
jag är inte mig själv, ser ni!" Denna svårighet
att svara mot hävdvunna begrepp måste föda
en önskan att upphäva dem, och i "Looking
Glass", där frågan ytterligare berörs, tar
önskedrömmen gestalt och den förtrollade och, från
Carrolls synpunkt sett, förtrollande skogen
uppstår, där allt är utan benämning och alla som
där inträder förlorar sina namn.
Carroll hyste emellertid inte bara ett begär
efter anonymitet, efter att utan en etikett, som
i alla fall aldrig kunde bli riktig, få existera som
det fenomen han var, han hade också en annan
önskedröm, den att tiden skulle kunna stå stilla.
På den galna tebjudningen får Alice uppleva
denna önskedröms förverkligande: klockan hos
Hattmakaren och Påskharen är ständigt sex.
Sexan förvandlas i "Looking Glass" till en
sjua och får samtidigt sin förklaring. Humpty
Dumpty tycker nämligen att sju och ett halvt
år, som Alice på förfrågan talar om att hon
är, redan det är en bra hög och otrevlig ålder
och han tillägger: "Nå, om du hade bett mig
om råd, så skulle jag ha sagt: sluta vid sju —
men det är för sent nu." Carrolls paradis ligger
långt borta i det förflutna, hans tusenåriga rike
är ett rike av sjuåringar, och om han också inte
för egen del drömmer om något så djärvt som
att kunna vrida klockan tillbaka flera tiotal år
(han var trettio när han gjorde utkastet till
"Wonderland" och trettionio när han
publicerade "Looking Glass") så kan han med tanke
på Alice inte låta bli att önska att han hade
kunnat hejda tiden åtminstone på den punkt
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
