Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Alice i Underlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALICE I UNDERLANDET
där den befann sig då han först berättade för
Alice om hennes äventyr i Underlandet. Så
framträder i flera variationer och belyses från
olika sidor Carrolls egenartade problem, hans
önskningar och drömmar i både "Wonderland"
och "Looking Glass", vilkas gemensamma
hjältinna ju samtidigt förkroppsligar hans ideal av
mänsklig umgängesvän.
Men i "Wonderland" (liksom i "Looking
Glass") skymtar också hans erfarenheter av de
vuxnas värld och av världen över huvud. Det
mest påfallande är att denna värld är otrevlig,
bråkig, grälsjuk, halsstarrig, hård och brutal.
Nästan lika frappant är emellertid att detta
faktum inregistreras med den lugnaste och
nyktraste resignation (som säkert inte bara återger
drömmens förbehållslösa accepterande). Larven
är sträng, fåordig och kitslig. Hans enda önskan
är att förvirra, skrämma och imponera.
Fisklakejen är viktig, etikettstroende och stupid.
Hertiginnan är påträngande, obehaglig och
sen-tentiös. Hon älskar att höra sin egen röst, att
docera och ständigt fundera ut "moralen" i
allting. Hon skulle gärna se Alice ett huvud
kortare och föregriper härigenom, som händelser
och figurer så ofta gör i drömmen, vad som
komma skall. Det som ska komma är Hjärter
Dam, som överhuvudtaget bara känner till ett
sätt att komma till rätta med dem som
misshagar henne (och alla misshagar henne förr
eller senare), nämligen att beordra: "Off with
his head", ibland varierat till "Off with her
head". I denna värld av bestraffande, belärande,
självsäkra och ironiskt överlägsna magistrar och
av härsklystna och grälsjuka kvinnor, kort sagt,
av förmyndarmänniskor är Den Falska
Sköldpaddan en utsocknes. Men hopplöst sentimental,
pratsam och egocentrisk som hon är, blir hon
knappast lättare att uthärda för det. Hennes
tantöde är visserligen sorgligt och enastående
(eller sorgligt och blott alltför vanligt), men
det griper inte: "En gång", sade Den Falska
Illustration av John Tenniel till "Alice’s Adventures
in Wonderland".
Sköldpaddan slutligen med en djup suck, "var
jag en Äkta Sköldpadda."
Med oefterhärmlig grace trollar Carroll fram
sluttablån, där orättfärdigheten, den förutfattade
meningen, anklagelselusten, grymheten,
dumheten, formalismen och den falska värdigheten
hos den mänskliga rättskipningen behåller sin
inre realitet, men där detaljer och sammanhang
på det tokigaste sätt förvrids av skrattspeglarna
i drömmens irrgångssalonger. Och denna
process (med uppslag från ett engelskt barnrim),
denna rättegång om stulna tårtbitar som i själva
verket inte är försvunna och där det viktigaste
bevismaterialet är en anonym kärleksdikt, ger
ett slags antydande sammanfattning av Carrolls
syn på de vuxna, på världens gång, på
Dodg-sons värld.
"Alice’s Adventures in Wonderland" ställer
Dodgsons värld på huvudet. Carroll är, om man
kan uttrycka sig så absurt, en älskvärd Swift,
men i så fall en som inte bara hunnit fram till
den romantiska ironiens biedermeiersalong med
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
