Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
är ytterst svårt att komma till rätta med. Trots
detta förefaller det mig som saknade de unga
poeterna ofta verklig radikalitet. De visar en
försagdhet och en brist på djärvhet när det
gäller ett personligt ståndpunktstagande, som
inte alltid är tilltalande.
Det är omöjligt att på grundval av sju, åtta
dikter bilda sig en säker uppfattning om
debutanterna i "Ny lyrik 1944". Jag blir tvungen att
nöja mig med några kortfattade kommentarer
och jag tar poeterna i den ordning de kommer
i boken. — Lloyd Lysholm har brutit spärren
mot världshaven och ger några snabba visioner
från sydamerikanska städer och fjärran hav.
Han har inte kunnat undgå inflytande från
Martinson. Han har en utpräglad lyrisk
begåvning, men hans register är mycket begränsat. —
Erik Gamby använder med förkärlek en
surrealistisk teknik. Han blir någon gång en smula
torr, men är uppslagsrik och begåvad. Han är
den ende i samlingen som skriver social
indignationsdikt. Som exempel kan den verkningsfulla
"Fönsterskyltning" nämnas. "Den siste
mohikanen" är en mycket stark och vacker dikt om
människosläktets nemesis. Gamby är den
mångsidigaste av de åtta och kommer säkerligen att
låta tala om sig. — Ivar Andersson skriver
sonetter. De är välformade och klara. Hyllningen
till nederlagets män i "Leonidas" tar man gärna
del av. — Runer Jonsson bekänner sig
programmatiskt till staden och dess människor.
Han är en man som önskar spränga
konventioner och utplåna kritstreck och han räknar sig
stolt till upprorsfolket. De sidor han disponerar
över i samlingen har han fyllt med ett mycket
brokigt stoff. Det är därför svårt att få något
riktigt grepp om honom. Ungdomlig, hetsig
idealism är hans signum och han är avgjort
sympatisk. — Gösta Tilander svarar för ett
par mycket verkningsfulla dikter. "Kråkorna"
är en dikt om skräcken och den tränger ett gott
stycke nedanför det medvetnas yta. Liksom
Strindberg i "Chrysåëtos" blir en kråkflock den
förkroppsligade symbolen för en metafysisk
skräckkänsla. Även "Den döda nötskrikan"
äten vacker dikt. — De flesta av de unga poeterna
är tekniskt långt hunna, men i Ingeborg
Erix-sons poesi finns ett tafatt drag och man träffar
där på en hel del mindre lyckliga vändningar:
"hjärnans fångsel", "drömmens självutplåning".
Men en sådan dikt som "Skymning" vittnar
otvivelaktigt om en äkta poetisk ingivelse och
i "Spansk vandring" inandas man en god och
syremättad sydländsk luft. — Lennart
Hell-sing är tillsammans med Ivar Andersson
samlingens traditionalist. Han skriver vers på mjuka,
smekande melodier och om hans elegiskt
romantiska sinnelag vittnar några underfundiga dikter
med kinesiska motiv. En del verkar formövning
bara. Men man förnimmer även vibrationer som
har sitt ursprung i djupare belägna skikt än där
talangen har sin bostad. — Ann Margret
Dahlquist-Ljungberg, den sista av de åtta,
gör ett mänskligt mognare intryck än sina
kamrater. Formellt är hon föga självständig och har
närmast gått i skola hos Gullberg. Men hennes
känslor är starka och äkta och hon äger den
födda konstnärens behov av och förmåga till
uppriktig, naken bikt. Mycket vacker är hennes
cykel "De döda barnen", en slags körsång av
tidigt döda barn. Den är av gripande verkan.
«
Folke Hellgren debuterade förra året med
en diktsamling som besjöng det medeltida Visby.
Där var han pastischör och hade lånat
fingersättning från Frans G. Bengtsson. I sin nya bok
är han närmast surrealist. Han är begåvad med
en rörlig fantasi och med stor
uppfinningsrikedom. Vad som saknas honom är personlig linje
och personlig stil. Den lätthet varmed han byter
uttrycksform vittnar bland annat därom. Han
tar sig dock bättre ut i en modern dräkt än i
medeltida narrkåpa. Den stora dikten "Samtal
mellan tre röster" är intressant och fascinerande,
en mardröm om vår tid, som har en inte
obetydlig konstnärlig resning. Även i "Tivoli"
fasthålles mardrömsstämningen skickligt och när
man erinrar sig digerdödsfantasierna i den förra
samlingen inser man att den primitiva skräck,
som sticker upp huvudet överallt i vår tid, är
personligt upplevd av Hellgren och kanske
kommer han en gång att ge den uttryck i lödigare
poesi än han hittills förmått.
«
De unga diktarna besjunger mera sällan
naturen. Peder Bläck (en signatur) har goda
skäl att låta bli. Hans diktsamling heter "Genom
ett galler" och är ett vittnesbörd om några år
genomlidna i ett svenskt fängelse. Poeten skriver
en elegant men något slätstruken vers. Han talar
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
