Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Amerikansk film
Elizabeth Kjellberg: Den månbelysta vägen.
Norstedts 1944. 9: 50.
Elizabeth Kjellberg är en amerikanska, enligt
uppgift gift i Göteborg. Hon har skrivit en lätt
förströelseroman, som även en manlig läsare
kommer igenom utan olyckshändelser.
Hjältinnan är gift i Sverige och ironiserar rätt
kliché-artat över svenska förhållanden; hur ytligt hon
bedömer sin omgivning, visas bl. a. av den lilla
detaljen att hon tror, att man i vårt land som
i Amerika firar födelsedagar med "tårta och
ljus". Den unga amerikanskan har sett så mycket
filmer, att den svenska lantgården blir henne en
aning trist. Hon besöker därför två amerikanska
ungdomsvänner, av vilka den ena är gift i
Ungern. Detta ger anledning till snabba
filmreportage från Ungern med pittoresk förvirring,
zigenarmusik och romantisk uppvaktning av en
ungersk kavaljer. Hon är emellertid
anglosach-siskt anständig och avbryter i rätta ögonblicket;
en svensk läsare påminner sig sin ungdoms
amerikanska studentskebekanta, som var
mena-der — men endast till en viss, av puritanismen
noga fixerad punkt. Tillsammans med sin
amerikanske ungdomsvän bilar hon därefter till
Paris. Han är i amerikansk filmhjältestil:
osentimental, manlig, nyrakad. Det behövs en snabbt
iscensatt bilolycka, för att de två skall kunna
bekänna sin kärlek till varandra: det tycks
komma som en överraskning för båda. Men
bilkullerbyttan har också i äkta filmstil
åstadkommit ett stycke själslig luttring och rening
hos bokens jag: "Vad jag försöker säga är, att
ända tills detta hände mig, tog jag bara livet
och alla dess håvor som någonting självklart,
precis som om jag tagit för mig från en
silverbricka, överlastad med godsaker. Det var
naturligtvis alldeles fel. Det kan inte finnas något
tagande utan ett motsvarande givande ... Det
är inte bara livet jag står i skuld till. Det finns
andra med ..." Hon menar sin buttre, hygglige
svenske make, med vilken hon tydligen får leva
lugnt och lyckligt vidare, utan att han serverar
henne det kok stryk som läsaren sitter och
längtar efter.
Boken är lättläst och vittnar om en viss
personlig kultur, men dess hjältinna är rätt
stryktäck. Även den som anser att
förströelseromaner alltför ofta av kritiken klubbas ned, där-
för att de inte fyller litterära anspråk, måste
ställa sig tvekande inför detta opus. Hur
botten-falsk hela bokens psykologi är, framgår bäst av
de sista orden i det sista kapitlet. Hjältinnan
ligger på sjukhus efter sin kullerbytta och sina
ädla själskval. Hennes amerikanske vän har fått
sin moralkaka och gått ut i manligt behärskad
Gary Cooper-stil. Syster Lucia kommer in i
rummet. "Hur mycket hon förstod, vet jag inte,
men hennes ögon var fulla av medlidande, och
jag tyckte jag hörde henne mumla för sig själv:
’Fridén innebär också ett offer, mon enfant.’"
Sven Stolpe
Livet en roll
Göran Schildt: Önskeleken. Wahlström &
Widstrand 1944. 7: 50.
Aldous Huxley: Tre gracer. Översättning av
Monica Wasastjerna. Wahlström &
Widstrand 1944. 9: 50.
I några av de ivrigast experimenterande
romanerna under trettiotalet, t. ex. i André Gides
"Falskmyntarna" och Eyvind Johnsons "Regn
i gryningen", händer det att Författaren själv
stiger in i skildringen och ger sin kommentar
till händelseförloppet. Samma grepp begagnar
den finländske debutanten GÖRAN Schildt i sin
roman "Önskeleken", där dialoger mellan Jaget
och Författaren är interfolierade mellan bokens
kapitel. I en korsu vid finska fronten under
vinterkriget 1939 träffar detta Jag sin vän
Författaren. Det är en särskild mening med att
Författaren dyker upp i en stridspaus. Jaget
förklarar att han i det civila på grund av en viss
arrogant överlägsenhet hos Författaren alltid
känt en avgjord reservation mot honom. Men
borta från frontens spänning får denne
Författare, som också är Jagets dubbeljag, de
vegetativa möjligheter som krävs för gestaltskapandet.
Han är en roll hos Jaget, befriande långt borta
från den disciplinhämmade roll som den
inkallade är nödgad att uppträda i.
Liksom Jaget och Författaren utgör olika
roller hos en och samma person, låter Schildt sin
Författares berättelse handla om två nordiska
ungdomar som under Italiens sol och måne
spelar sina roller, och ofta spelar dem med den
äkthet som följer av inspirationen. Inspirationen,
säger Schildt, är det rus som söver själviakt-
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
