Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vara en icke-originell författare. Utan tvivel har
han något eget att komma med, en egen syn, en
egen stil. Skildringen av hur statarpojken
Konrad vaknar upp till erotisk medvetenhet och hur
han till slut mognar till beslutet att bana sig
en annan väg än den som fadern utstakat för
honom intresserar på grund av berättargreppets
intensitet. Denne man tillhör inte de bleklagda
debutanterna. Johannes Edfelt
Det hädiska hjärtat
Bengt Gunnäs: Det hädiska hjärtat. Bonniers
1944. 5: 25.
Det första intrycket som anmälaren fick av
Bengt Gunnäs’ debutbok, novellsamlingen "Det
hädiska hjärtat", och samtidigt det
sammanfattande var att författaren är "sympatisk".
"Sympatisk" kan säga litet och det kan säga ganska
mycket, det kan vara ett flyktigt intryck och det
kan visa sig vara ett allt riktigare intryck ju
längre tiden går. Man får vänta och se.
Emellertid är det inte svårt att precisera vari
det behagliga ligger hos en novellsamling som
"Det hädiska hjärtat". Det finns för det första
i stilen. Gunnäs skriver artistiskt, naturligt,
suggestivt och melodiskt. För det andra — och det
är ju ännu mera väsentligt — är hans
livsinställning vinnande: han är öppen för intryck,
han strävar efter att vara rättvis och han är
känslig. Formellt är han fullt up to date. Han
kan konsten att karakterisera genom samtal och
repliker, han vet hur folk uttrycker sig, han rör
sig i allmänhet sakkunnigt och hemvant i de
miljöer han skildrar. Han väjer inte för ord
som brukar utmärkas med ett P i lexikonen,
men man märker hos Gunnäs aldrig detta P.
Och han vill utan tvivel undvika sentimentalitet.
Kanske han inte alltid lyckas göra det, men det
är anmälaren i så fall beredd att överse med,
för det som man skulle vilja beteckna som mest
anmärkningsvärt med Gunnäs är att han ger
intryck av att vara i besittning av äkta känsla
och medfödd känslighet.
Hans noveller är inte på något sätt några
fanfarer, hans styrka är tvärtom det diskreta. Han
äger ingen frappant originalitet, men han inger
förtroende. Han är inte färdig, men han väcker
förhoppningar. Hans ungdomlighet lyser igenom,
men man kan ändå inte kalla honom omogen.
Det är därför naturligt att man lägger hans
namn på minnet, och man kan inte undgå att
intressera sig för hur han kommer att förvalta
sitt pund och att vara nyfiken på hur detta
pund innerst ser ut.
Hans känslighet är en yttre och en inre. Han
är lyhörd för stämningar, för miljöer och för
atmosfärer. Han får starka och nyanserade
intryck av yttervärlden. Men dessutom har han,
som sagt, också en inre känslighet, kanske litet
släkt med en Hjalmar Söderbergs, kanske ännu
mera släkt med en Birger Sjödins: han har
medkänsla med den jagade, den obrutale, den
åsidosatte, den handikapade. Även medkänslan är
hos Gunnäs försynt. Den döljer ingen stötande
självmedömkan och den är inte fariseisk eller
sekteristisk, men den har ännu inte lärt sig att
undvika det alltför ungdomligt patetiska, det
finns kvar i rubriker som "Vägen",
"Sanningen", "Livet", "Korsfäst", rubriker som dess
bättre verkar löst påklistrade.
Styv är skildringen från en internatskola. På
ett sätt som till och med skulle kunna betecknas
som mästerligt har författaren fått fram hur en
hetsning uppstår och breder ut sig. Pojkarna vet
ingenting bestämt om doktor Krothens
homosexuella läggning, ingenting graverande har
tilldragit sig, men spårhundarnas spårsinne är
återgivet med stor psykologisk skärpa. Samtidigt
har hela skildringen en lugnt avvägd och
objektiv karaktär. Det är hatkycklingens historia, men
en hatkyckling som varken är bra eller dålig,
varken sympatisk eller osympatisk, bara
händelsevis hatkyckling. En studie i jaktens
psykologi. Styva är också de tre novellerna med motiv
från beredskapsinkallelserna. De fångar
atmosfären och levandegör den militära vardagen,
men det har ju andra, främst Jonasson i
"Para-bellum", visat sig kunna göra. Om Gunnäs här
väl måste sägas vara mattare än "Parabellums"
författare så får han likväl mycket fint fram det
civila livets protest mot ett militärt livs
tillfälliga ofrånkomlighet.
Det är oklokt och onödigt att ställa horoskop.
Det räcker med att konstatera att Gunnäs, som
varken kan kallas frodig eller påfallande, fångar
uppmärksamheten genom sitt allvar och sin
psykologiska, artistiska och känslomässiga
begåvning. Man hoppas att hans "hädiska hjärta"
under sitt samlande av erfarenheter inte ska
upphöra att revoltera. Knut Jaensson
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
