Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
experimentalfält tvingade honom till
omprövning av sin politiska tro. Det personliga
vittnesbördet härom återfinns i bokens ständiga
dryftande av moralproblemen.
Den kommunistiske konvertitens trosvisshet
har sprängts sönder på slagfälten. Karakteristisk
för hans nya inställning är hans sympati och
förståelse för den halte översten Ximenes,
"Ankan" kallad, en av de rödas bästa soldater
men samtidigt en bekännande katolik. I
debatterna mellan denne och kommunisten Manuel,
som nog kan kallas författarens alter ego,
märker man att den övermodiga självsäkerheten är
borta. Frågan om ändamålet och medlen, som
tycks vara den kommunistiska trons stötesten,
får en outhärdligt påträngande symbol i scenen
med de dödsdömda desertörerna, som Manuel
tvingas arkebusera för disciplinens skull. Han
står här inför samma samvetskris som
kommissarien Rubashov i Koestlers roman, vilken tvingas
inse sanningen i Dostojevskijs ord: "Människa,
det går inte att leva helt utan medlidande."
Manuel försöker kämpa vidare enligt det bittra
recept hans befälhavare ger honom:
— Från och med nu får du aldrig mer känna
medlidande med någon som går under.
Men ännu ödsligare blir bokens ton när
författaren sätter själva målet för kampen under
debatt, drömmen om tusenårsriket, när han
berättar legenden om aporna i urskogen, som
drömmer om att höjas till människor och varje
morgon vrålar ut sin sorg över att löftet sviks.
Bokens titel är kanske därför mer både
ångest-full och ironisk än vad den svenska titeln
utsäger.
Överskuggande och i viss mån eliminerande
de intellektuella betänkligheterna står emellertid
den handgripliga kampens imperativ. Och även
här ger oss Malraux av det självupplevdas stoff.
Flygmaskinen är ju alltjämt i mycket jungfrulig
mark för dikten. Bland pioniärerna kan nu
Malraux nämnas vid sidan av Saint-Exupéry. Han
vet att förmedla precisionsbombningens lugna
extas och den långsammare maskinens
ank-tröga hjälplöshet gentemot jaktplanens
rovfågelsattacker. Han har sett en maskin brytas av på
mitten av luftvärnselden och besättningen slungas
ut som sädeskorn i den blygrå himlen. Starkast
upplever man kanske hans skildring av
ögonblicken efter en störtning, tystnaden efter det
brakande nedslaget och det oändligt invecklade
flygmaskinsvraket.
På det "enkla" handlingsplanet ligger också
bokens tyngdpunkt, som inte berör diktarens
personliga problem i begränsad mening utan
"detta episkt kämpande folk". Den splittrade
kompositionen med de korta, uppflammande
scenerna förmedlar det antagligen dominerande
intrycket av detta krig sådant det tedde sig på
regeringssidan — ett kaos sammanhållet av en
idé, en rad isolerade aktioner underordnade ett
gemensamt mål. Kanske har denna litterära
teknik en del nackdelar — man har en smula svårt
att hålla reda på de agerande, de skymtar så
hastigt att man tappar bort dem innan de hunnit
fästa sig i minnet som individer. Men antagligen
är detta delvis författarens avsikt. Bokens hjälte
är den anonyma massan; dynamitarderna, som
kryper fram i gräset med sina davidsslungor
mot de italienska tanksen; det bombade Madrid,
där brandsoldaterna i desperation riktar
vattenstrålen mot de attackerande jaktplanen och där
tupparna i fattigkvarteren gal mot brandålderns
olycksbådande gryning; de arkebuserade
bönderna utanför Toledo som står med nävarna
lyfta till folkfrontshälsning uppradade framför
bösspiporna "som för ett bröllopskort".
Genom sin nära anknytning till verkligheten
och genom kompositionsformen, som inte
uppbärs av någon egentlig intrig, har boken blivit
kallad ett monumentalt reportage. Men ett
reportage är, som författaren själv säger, en samling
tragiska och pittoreska detaljer och skulle i detta
format säkerligen bli tröttande. Det mest
häpnadsväckande är emellertid att Malraux lyckas
undvika all monotoni. Förklaringen är kanske
den att han till skillnad mot reportern
åstadkommit den tavla som madridprofessorn i boken
efterlyser — den som inte endast förmedlar
färgverkan. Töre Zetterholm
Kärlek och pengar
Charles Plisnier: Äktenskap. Översättning av
Axel Claëson. Forum 1944.
12: 50.
Den som inte läst något av den belgiske
författaren Charles Plisnier och inte vet något
annat om honom än att han fått ett
goncourt-pris, är översatt till flera språk och har ett aktat
litterärt namn väntar sig kanske något mer av
hans nu till svenska översatta (tidiga) roman
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
