Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Äktenskap" än vad den ger. Den är
visserligen ett gott genomsnittsprov på fransk,
realistisk romankonst med rötter hos Balzac, Zola,
Mauriac, och Plisnier är en verklig yrkesman
och ingen dilettant, men någon stor
romanförfattare är han i alla fall inte. Så mycket bättre
än en del rutinerade svenska romanförfattare är
han nog i grund och botten heller inte, även om
han väl måste sägas vara jämnare, mera driven
och skickligare i konsten att uppnå en långsam
stegring. Som god konstnärlig ekonom förstår
han också att spara på trumfkorten till slutet.
Romanen "Äktenskap" saknar ingalunda
spänning. Men man läser aldrig i livet om denna
roman.
Den är en utpräglad tendensroman och
samtidigt överhuvudtaget en utpräglad "roman".
Författaren arbetar efter flera linjer på en gång:
hans balzacskt borgerliga affärsroman är
insprängd med en lawrencesk förkunnelse och
slutar som en brottmålshistoria. Plisnier ger
alltså prov på en mångsidig yrkeskunnighet och
har flera järn i elden, men allt detta bidrar
egentligen bara till att ytterligare framhäva det
yrkesmässiga i hans roman. Vad tendensen
beträffar så är den både sund och riktig, och även
om själva problemet — att undvika
resonemangspartier — är mera brännande i länder
som Belgien och Frankrike än i ett land som
Sverige så vore det mycket tanklöst att förneka
att det är både allvarligt och allmängiltigt. Vad
man vill invända mot Plisniers förhållande till
problemet är snarast att han inte undgått att
göra konflikterna en smula schematiska.
Plisnier vill inskärpa att man ska gifta sig av
kärlek eller snarare att kärleken är en av de få
verkligt nödvändiga sakerna här i världen. Han
har naturligtvis rätt. Den riktigt övertygade
borgerliga kapitalismen är livsfientlig på många
sätt och ett av de mest iögonfallande blir dess
klart fientliga hållning till kravet på en erotisk
lycka såsom något viktigare än alla
familjetraditioners bevarande, all rädsla för sjunkande
inkomster, all ängslan för social deklassering
och för vad folk ska säga. Intressant och för oss
svenskar på sitt sätt en smula uppmuntrande att
konstatera är att det belgiska borgerskapets äkta
män, enligt Plisnier, visar sig vara så klumpiga
och så dåliga älskare. Äkta män som
uppkomlingen Salembeau och den rike juden Weber
trodde man i sin barnslighet nästan bara fanns
i det erotiskt obegåvade Sverige. Här har Plis-
nier utan tvivel viktiga upplysningar att ge, och
åtskilliga gifta och ogifta kvinnor kommer säkert
att vara honom tacksamma för att han kämpar
för att befria dem från erotisk vanvård och
sexuellt barbari, för att han sprider kunskap
inom ett livsområde, skyddat för allt intrång
genom skylten "Privat", och för att han
påpekar under vilket erotiskt existensminimum
många kvinnor tvingas att leva när det gäller
en utåt så osynlig, en inåt så livsviktig sak som
ömhet. Men det är inte Plisnier som är det
erotiska slaveriets Beecher-Stowe, det är
Lawrence. Och frågan om den otillfredsställda
ömheten försvinner snabbt i romanhandlingens
framrusande ström. Trots all förnuftig och
sympatisk kärleksförkunnelse är Plisniers roman
torr, utan glöd, utan poesi — och utan verkligt
pulserande liv.
Originell är Plisnier inte, men kusligheten
i det högborgerligas komfortabelt madrasserade
bur, den kan han skildra, och den inre
tomhetskänslan hos människor, bundna till händer och
fötter av sociala konventioner, den får han
ordentligt fram. Även den underbara lättnad
— mitt i den förnedrande deklasseringen —
som den kan erfara, som drivits ut ur
förmögenhetens paradis, kan han beskriva övertygande,
ja suggestivt. Men det erotiska idealparet, den
vita fonden mot vilken hjältinnans svarta figur
avtecknar sig, är skuggor blott. Det konstnärligt
styvaste i romanen är för övrigt just skildringen
av denna osympatiska hjältinna, Fabienne, en
sådan där människa som ingen på nära håll
tycker riktigt om men som alla högaktar på
avstånd, en ur "högre synpunkt" djupt olycklig
människa, för kall för att riktigt känna sin
olycka, ointressant som individ, skrämmande
som fenomen. Knut Jaensson
Politisk roman
Ilja Ehrenburg: Paris’ fall. Översättning från
det ryska originalet av Wladimir Semitiov.
Bonniers 1944. 16:—.
Den ryske författaren Ilja Ehrenburg
upplevde tydligen Paris’ fall inför den tyska
pansararméns anstormning den 14 juni 1940 som en
stor tragedi. Han hade länge bott i staden,
tillägnat sig dess skönhetsvärden och levt sig in
i dess liv. Hans verkligt intima kännedom om
815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
