Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Hirdman: Minnets man i nordisk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HIRDMAN
faktas faktiskhet, den var inte alltid till att ta
på. Vad rör diktaren det litterära tidvattnets
skiftningar: "romantik", "realism", "romantik",
"rea ...". Diktaren har en böljegång i sig som
omsveper båda, ja, som sopar rent på kritikens
stränder och bara lämnar ruttna definitionsrester
kvar, förmultnat skarpsinne. Inte får man ta en
diktare på orden — man måste ta orden på
diktaren, de genom honom, inte han genom dem!
Jensen står sitt sagda ord närmare än de flesta
författare, han är alltid själv närvarande i det
han säger. Nyckeln till hans "närhet" tror jag
man finner i hans ständiga längtan efter vad
han redan har, smärtan över sinnenas grova
mekanism inför naturens oändlighet utåt och
inåt. Hela hans språk präglas av denna
spräng-vilja in i det förborgade, han bänder upp bild
på bild. Jensens språk! Jag vet ingen som
skriver med hans ständiga spänst. Tanken ser
ut att tätna snabbare hos honom, det sprudlar
och stöter och ångar som ur en gejser av
evighet. Glädjedrucken vacklar han vid sidan av
språk och stil, ramlar bländad rakt på fyndet.
Det är något tvärs genom allt "språk". "Sproget
er til for at man skal komme ud paa den anden
Side af det, til det det hele er for: Reform i
Tanken, med paafølgende Reform af
Tilværelsen." Men tro inte Johannes V. Jensen när han
förnekar språket! Det sker med samma gest som
när i Gorkisagan den unge Danko springer upp
i de modlösas flock och sliter ut sitt hjärta —
det lyser, han bär det som en lykta framför sig
genom skogen. Jensen är inte purist och inte
provinsialist (ehuru en del jutska vändningar
naturligt nog gå igen), inte heller direkt
nydanare och ordskapare eller sammansättare, nej,
det är arrangemanget och bakgrunden som
avgöra. Han skildrar helst det stora i små ord och
vändningar, det lilla i pompösa och groteska.
Rent tekniskt är där framför allt ett knep,
lärt av Hamsun (och amerikanerna): komma
i stället för punkt. Det fortär på och det gör allt
jämställt, sidoordnat. Och så den magiska tre-
delningen (eller mer) av satsen: "Den har
dunkle Øjne, med Tidernes Morgen i, ligesom
endnu ufødt, et Paradisblik." Men vad som hos
Hamsun blir mer och mer maner, blir hos
Jensen mer och mer mani (vilket är något helt
annat), han drar konsekvenserna av Hamsun
ut i det kosmiska. Tag en passus som denna ur
"Kongens Fald":
"Og Tiden gik, Tiden tog Overhaand. Dagene
greb omkring sig, og Aarene udbredte sig som
et smitsomt Onde, der er hinsides menneskelig
Magt. Det Folk tog sig for, fik de halvt begyndt;
det de skimtede færdigt i det fjærne, slyngede
Tiden som et Makværk for deres Fødder. Og det
var allerede Aar og Dag siden altsammen, gamle
Folk talte derom som noget de kunde huske."
Över det vanliga genom det sökta till det
enkla går det jensenska språkets kungsväg. Vad
han säger om Norne-Gæst, berättaren, är den
allra klaraste självbekännelse: "Klarhed vidste
han er kun et Billede, det skulde have Form
hvad han gav, Tæthed, Sproget skulde
indeholde en Farve af Verden og af hans Væsen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
