Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Hirdman: Minnets man i nordisk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNETS MAN I NORDISK DIKT
sedan framåtlutad som apmänniskan och till
sist som det uppståndna under hon är?
Om vi "härstamma från aporna"? Snarare
de från oss, de äro våra släktingar från skogen,
en smula efterblivna, en smula degenererade för
att tala rentut. Caliban, mörkapan, sjönk bakåt,
Ariel var den lyckliga vändpunkten, ljusglimten
en gång i vår förhistoria. Härom kan man läsa
i den underbara darwinistiska bilderboksmyten
"Dyrenes Forvandling", som i annan form varit
tänkt som första del i "Den lange Rejse".
"Rotten", "Grisen", "Ormen" o. s. v. bilda där
mytiska former, generella intill genialitet.
Jensen ser människan ända ned bland insekterna,
"djurisk" är en kulturterm i hans mun. Tag
ekorren, "det gode Humørs Fane i Skoven"!
Dess livlighet och grace elektriserar honom, han
spritter av erkänsla och placerar den på en av
de pinnar människan passerat. Det är lika
ologiskt som ozoologiskt (fast
"ekorrspetsråt-tan" spelar visst felande länk här?), men
ekorrens blotta åsyn förleder lätt till
tankesprång. När Jensen slätar över något är det med
ekorrsvans. Och lärkan! Jensen och lärkan, det
är till att drömma avhandlingar om ... Men
även grodor och paddor ha, som slemmiga
vittnen från skapelsenattens gryningstimmar, hans
sympati. "Att vara biolog är att vara förälskad",
meddelar han. Och bevisar det! Som i följande
bild av mänsklighetens morgon, morgonen själv:
"Tidligt oppe og klarøjet var det unge
Menneskeegern (-ekorren) i Tertiærtidens Skove,
som Mennesket har blandt sine Aner, op dukker
hans Hoved i en Trætop sammen med
Solopgangen, med en Frugt i Haanden bryder han
Løvet og ryster sig mod Dagen i et Dugbad,
han funkler i Blikket og vender sig mod den
funklende, nyfødte Sol, nyser, fatter i et Nu
den nyfødte Verden, Skove, Skove, saa langt
Øjet gaar, en grøn Maatte bredt over Jorden,
ned i Floddale og Kløfter, og op over Høje,
som et Aandedrag af Jorden, i Luften over hans
Hoved en Hujen og Farvers Fødsel: Paafuglen
som begynder Dagen og slæber sin Regnbuehale
hen over Trætoppene i Flugt mod Solen!"
De vackra och snillrika sanningarna finna
alltid riddare och stridsmän, de tråkiga få slåss
ensamma. Utvecklingsläran räknas av många till
de tråkiga, för att inte säga irriterande
sanningarna, men Jensen för dess färger med
frenesi. Utvecklingen är hans "fyrkantiga idé",
han hittar den på de mest oväntade ställen.
Männen av facket ha blivit tvungna att tolerera
honom, även där han haft alltför rätt, sägande
om honom som Jean Paul om fjärilen i kyrkan:
"Låt honom flyga, han predikar också!" Så
städslas Jensen glatt som Darwins dräng i
litteraturen och gör läran till "stoff för instinkten
och känslan". Han ritar djuret när det rör sig
— mot sin arts fulländning eller undergång —
och detta dynamiska stadium har han döpt till
gradus, till skillnad från de statiska kiplings- och
noaksdjuren, vilkas uppenbarelse han nämner
species. "Species er det haandgribelige Udtryk
for gradus, Bevægelsen taget ud af en Film;
gradus er det levende Billede, Bevægelsen selv."
Gradus är alla färgerna på en gång, det kan bli
grått och det kan bli spektrum, ettdera! Gradus,
växtkärnan, framtidsmöjligheten, fiskar han
alltid efter, även i de grumligaste öden. Jensen
tror på utvecklingen, den är humanitetens väsen.
Brutalitetsbluffen förvisar han (numera, en gång
lopp linjen lite oklar) barskt till "den dåliga
darwinismen". Livets innersta: en gnista glädje,
ett litet strålknippe i kamp mot kaos. Och ljuset
ynglar i sfär på sfär, genom dess glittrande
spindelnät susa årmillionerna mot ett mörker
som ingen minns. Vägen återstår, vägen är allt.
Och vägen går — "fra Gru til Glæde".
Sedan ovanstående skrivits kom i min hand
Johannes V. Jensens i höst utkomna "Møllen",
det nionde bandet av myterna, en samling av
samma friskhet och synska förtätning som de
föregående, möjligen med någon övervikt för
det beskrivande. I en inledning ger han sig in
på en utredning av mytbegreppet och påpekar
857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
