Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustaf Hellström: Till en ny generation. Högtidstal vid Stockholms högskolas recentiorfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF HELLSTRÖM
sedan sist. Jag sökte tänka mig in i dessa unga
mäns och kvinnors tankar och känslor. Hur
skulle det förnimmas att till exempel på
Universitetsplatsen i mitt gamla lärosäte Lund under
hurrarop bränna Kellgren, Tegnér, Almqvist,
Rydberg, Strindberg, Hans Larsson — för att
nu endast ta några exempel? Jag såg mig
omkring. Hade man ögonen riktigt med sig, kunde
man visserligen bland åskådarna upptäcka
individer, vilkas ansikten uttryckte både sorg och
indignation över den smaklösa symboliken i ett
uppträde, där facklan, den fria tankens och
forskningens symbol, kastades på bålet av
studenter, den fria forskningens adepter. Men ingen
röst höjdes till protest. De som kände sorg och
indignation behöll sina känslor för sig själva.
När man efter mötet med de två judarna och
efter åsynen av denna autodafé vandrade
tillbaka till hotellet, hade man en obetvinglig
förnimmelse av att början gjorts till avskrivning
också av humanitetsidealet i Västeuropa. I den
händelse man ännu tvivlade på ceremoniens
verkliga innebörd, fick man full klarhet därom
från kompetent håll genom ett yttrande, som
fälldes av den ungefär samtidigt installerade
professorn i politisk pedagogik vid Berlins
universitet: "Det i djupare mening ödesdigra i det
nittonde århundradet låg däri, att den
humanistiska filosofien och soldaternas filosofi ej stämde
överens. Soldaternas egendomliga mentalitet,
soldatdömet som livsform och livsinställning
erkändes icke. Det är fördenskull nödvändigt
att upphäva denna falska motsats mellan
akademiker och officer, mellan bildad och soldat."
Vi vet nu, alltför väl, att den nyinstallerade
pedagogikprofessorn inte talade i vädret. Vi vet
också, att den planerade likvideringen av
västeuropeisk kultur som låg bakom den fantastiska
ceremonien, var nära att lyckas.
Skådespelet på Operaplatsen som hade sin
motsvarighet överallt i landet, ägde rum vid
den tidpunkt då ni, som nu gör ert inträde vid
Stockholms högskola, började vid läroverket.
Och ungefär samtidigt, som ni flyttades upp
i gymnasiet, bröt den länge väntade katastrofen
lös — det andra världskriget. I den mån det
är barn och mycket unga människor möjligt att
göra det, har ni under era uppväxtår upplevat
ett Europa, så djupt sjunket att det ges stunder,
då man endast med en känsla av blygsel har
kunnat kalla sig människa. Det är länge, mycket
länge sedan människovärdet utsatts för en så
planmässig, med kall och grym beräkning
genomförd förnedring som under det decennium, under
vilket er mångbesjungna, lyckliga barndom och
ungdom var förlagda.
Den som, i likhet med mig, endast kunnat
följa er på avstånd, undrar ofta: Hur ser ni ut
invärtes? Vad är, med hänsyn till de
erfarenheter ni tvingats att göra, er uppfattning om
människorna? Hur ser ni på framtiden? Vad
hoppas ni på? Vad tror ni på? Ni har sett livet
naknare, mera brutalt avklätt och våldfört än
någon uppväxande generation före er kanske
någonsin gjort. Det är visserligen sant:
ungdomligheten hos ungdomen tar alltid ut sin rätt.
Men helt oberörda eller oskadade kan era själar
inte ha gått genom ohyggligheterna. Det lär oss
erfarenheten från den ungdom som växte upp
under förra världskriget. Neutralitet medför inte
immunitet. Men då jag inte kan få något svar
på frågorna om vad ni hoppas eller tror på,
måste jag i stället fråga mig: Vad har ni,
objektivt sett, att bygga er framtid på? Hur ter sig
livsmöjligheterna, när ni nu gör ert inträde i livet
som akademiska medborgare? För er har väl
inte värdigheten av fri akademisk medborgare
samma betydelse som den hade för oss. Ni har
först och främst fått en annan uppfostran än den
vi fick. Ni har åtnjutit ett större mått av frihet
i hemmet än det som kom på vår lott. Det påstås
ibland till och med att ni fått alldeles för stor
frihet. Huruvida omdömet är sant, kan jag inte
yttra mig om. Skulle det förhålla sig så, är felet
inte ert utan era föräldrars — fastän det är ni
som förr eller senare får bära följderna. Men
866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
