Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustaf Hellström: Till en ny generation. Högtidstal vid Stockholms högskolas recentiorfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL EN NY GENERATION
det finns en gammal god regel som säger, att
man inte bör skjuta på pianisten: han gör så
gott han kan. Det gjorde nog era föräldrar
också. De eventuella bristerna hos dem som
uppfostrare och handledare var tidens. De
tillhörde just den generation, om vilken jag för en
stund sedan talade -—• upplösnings- och
uppbrottstidens. De var i många fall själva tvivlare,
och i deras skepticism ingick också problemet
om föräldrarnas uppgift visavi barn.
Föräldraauktoriteten ersattes av kamratskapet. Själva
hemmets ställning i samhället undergick också
en förskjutning, till en stor del genom det första
världskriget, om vilket det sagts att den enda
segraren i det var — kvinnan. Inte bara i det
avseendet att hon genom det vann politisk
likställighet med mannen. Hon nådde också fram
till en självständighet i livsföringen som skilde
henne radikalt från föregående generationers
kvinnor. Det var en självständighet som tog sig
många uttryck, bland annat i förvärvsarbete,
i sexuell frigjordhet och i kravet på full
delaktighet med mannen i nöjen och förströelser.
Å andra sidan: när era föräldrars generation)
anklagas för efterlåtenhet och slapphet, får man
inte bortse från det faktum att i denna brist
på fasthet och auktoritet också låg ett starkt
element av ömhet och omsorg. Dels ville man
från sin egen uppfostringsmetod avlägsna allt
det tvång som man själv varit utsatt för, dels
önskade man skänka sina barn så mycket man
kunde skänka dem, i känsla av att det hårda
livets tid snart skulle möta dem och omskola
dem. Och i det avseendet hade de rätt — när de
tänkte på den hårda skola livet skulle bli för
er. Då ni nu ser några år framåt i tiden, till den
dag, då ni avlagt era examina och skall axla en
samhällsmedlems och medborgares plikter och
ansvar, finner ni så gott som alla banor
överfulla. Extralärareeländet florerar; det myllrar av
advokater; en utexaminerad läkare har ännu
åtskilliga underbetalta år framför sig; också
på prästbanan råder trängsel; de vetenskapliga
arbetsmöjligheterna har under åratal från
statsmakternas sida utsatts för en genant njugghet;
det litterära och konstnärliga skapandet likaså;
oerhörda skatter försvårar studiemöjligheterna.
Ni står inför praktiska problem som var min
generation främmande; den kamp för tillvaron
som väntar er var oss okänd.
Ar detta en svartmålning, inspirerad av
okunnighet från min sida? Eller är det en bild som
överensstämmer med eller åtminstone något så
när återger det verkliga förhållandet? Det vågar
jag inte heller med bestämdhet yttra mig om.
Men om denna bild skulle vara en svartmålning,
så är den därmed inte avsedd att innebära en
förstucken uppmaning till defaitism eller
resignation inför det som framtiden har i beredskap åt
er. Den är det inte, dels därför att otryggheten
är livets väsen, därför att människornas stolta
öde innefattar det irrationella kravet att aldrig
ge tappt förrän inför det absolut oundvikliga,
dels därför att individens alla krafter och
möjligheter fullt engageras, först då de ställs
inför svårigheter och tryck. Men min
svartmålning innebär ingen underförstådd uppmaning att
kasta yxan i sjön framför allt av en annan
anledning : i ett avseende, ett mycket viktigt, ett rentav
livsavgörande avseende, vet ni vad ni har att
hålla er till. Jag nämnde nyss att ni, redan vid
era unga år, sett livet naknare och brutalare än
kanske någon generations ungdomar före er.
Men med detta blottläggande av
människonaturens brutalaste, grymmaste och övermodigaste
egenskaper har man, tvärtemot egna
beräkningar, i djup och fruktansvärd okunnighet om
människans innersta väsen, blottlagt också detta.
Man har genom bestialiska våldsmetoder grävt
sig så djupt ner i den mänskliga tillvarons väsen
att man stött på dess eviga, livgivande
källsprång. Man har, hos stora men inte minst hos
små folk, uppväckt krafter som man antingen
inte hade någon aning om eller som man i varje
fall trodde sig kunna bekämpa och bemästra
med universalmedlet våld. Man har, i tron på
867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
