Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kunna beräknas efter tabeller, räddar hon1 sig
över i vansinnet. I valet mellan schema och
olycka väljer människan olyckan; den är
åtminstone liv och inte kvadratrotutdragning. Allt
som är färdigt känner hon som död eller som
utmaning. Hon kommer aldrig att finna sig i
att första bästa matematiska sats ställer sig
i vägen för henne med händerna i sidorna och
spottar till måls på henne. Hon tror inte
förnuftet kan avgöra vad som egentligen är
förmånligt. Kan inte lidandet också vara till nytta?
Lidande ger kunskap. (Men kunskapen var ju
något ont, en reguljär sjukdom. Tanken har
fullbordat ännu en cirkel.)
Uppgörelsen med determinismen hindrar inte
källarmannen från att ur nödvändigheten krama
fram den tröst den kan ge honom personligen,
den trygghet som ligger innesluten i tanken att
ingenting kunde ha blivit annorlunda, att
människan är oskyldigt skyldig, oansvarigt ansvarig.
Overksamheten motiveras både med det logiska
förnuftets slutsats att vi är medskyldiga till
stenmuren som stänger oss och med insikten att
inget av de mål som människoviljan i sin
oefterrättlighet sätter sig är värt att uppnå. Om
cirklarna har något centrum är det självförsvaret.
Samtidigt förses overksamheten med sitt eget
lilla frågetecken. Overksamhet resulterar i leda.
Och det var ledan som kom Kleopatra att roa
sig med att borra in guldnålar i brösten på
slavinnorna. Guldnålarnas roll i historien låter
sig inte trollas bort.
Inte ens avskyn för kristallslottet, där ingen
får räcka ut tungan, är alldeles orubblig; det
ter sig i varje fall mer lockande än
hyreskasernerna med tusenårskontrakt. Innerst avundas
inte källarfilosofen den handlingsdugliga
normalmänniskan utan längtar efter en tredje
möjlighet, i den mån han sätter tro till sin egen
längtan. Han bekräftar verkligen i hela sin
filosofi vad han redan från början slår fast: varje
ögonblick förnimmer jag motsatta element i
mig. Man behöver inte en gång skrapa länge på
vad han kallar gemenhet och otacksamhet för
att upptäcka frihetsbehovet och andra
elementärt mänskliga krav.
"Anteckningar från ett källarhål" ger oss
oumbärliga nycklar till Dostojevskijs verk vare
sig boken betraktas psykologiskt eller logiskt.
Nederlagets människa med sin
självförgiftning och dödsakrobatik återkommer, som förut
nämnts, ständigt i nya gestalter, och
källarfilo-sofin dyker ingalunda upp endast hos
nihilisterna. Gide upptäcker sambandet mellan den
och sin egen intellektualistiska
antiintellektua-lism och betecknar den, inte helt med orätt, som
en dépréciation évangélique de 1’intélligence.
Den förgrenar sig, dialektisk ocli paradoxal som
den är, också mot den tro som Dostojevskij
hoppades skulle återupprätta människan. Den
förnekelse som vi "känner med hela vår varelse"
befinner sig ju aldrig långt från gränslinjen mot
livet, gränslinjen mot "något helt, helt annat".
Kakl Vennberg
TEATER OCH FILM
Teater
Mäster Olof av August Strindberg.
(Prosaupplagan.) Göteborgs Stadsteater.
Den största otjänst man kan göra ett i ord och
byggnad monumentalt stycke är att också söka
monumentalisera diktionen, med darrande
händer, spända vader, väsande förbannelser och
högstämd deklamation. Sådant blir alltid talmi.
Stadsteaterns föreställning har för mycket av
den varan. Här var man mycket långt ifrån
läpparnas bekännelse, d. ä. Stanislavskij —
Stanislavskij, vars första krav var att
skådespelaren alltid skall vara lös i hela kroppen, och
att han skall hålla tillbaka och beslöja sin känsla
så långt det ärligt står i hans makt. En god
replik vinner aldrig på att understrykas med
emfas, inser inte alla det så liknar snart hela
dramat dessa skolflicksböcker, där varje rad är
understruken med enkla och dubbla och svarta
och röda streck, så att allt är oläsbart, kraftlöst
och avskräckande.
Här var det på väg. Och det som räddade var
endast sista scenen, där regissören uppenbarligen
877
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
