Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lagt sig vinn att få fram mjukhet och äkthet, ej
endast hos den förkrossade Olof (Bertil
Anderberg). Man misstänker att Knut Ström avsiktligt
översett med mycket i dålig mening teatraliskt
i skådespelets tidigare delar för att få starkare
relief åt slutet, något som i så fall kanske kan
kallas diplomatiskt, eftersom slutet betyder så
mycket för publikens intryck, men dock är
konstnärligt otillfredsställande. Bertil Anderberg är
en ung skådespelare, vars svaghet just är
benägenheten för hektisk spänning och
känslokramp, men det verkade som om han allvarligt
arbetat på att övervinna denna benägenhet, och
han var ingalunda den ende syndaren. Nu sökte
ögat som oaser i klippöknen de scener och
biroller, där det icke underströks, men där en
smula mjukhet och mänsklig äkthet grönskade
— Semmy Friedmann som Laurentius Andreae,
Gunnar Ekström som Laurentius Petri, Bertil
Anderberg själv när han tände ljusen och
varsnade morgonen vid moderns dödsläger, samt
naturligtvis i slutscenen — och en handfull till.
Inget aldrig så dåligt spel kan dock dölja
vi]ket gott skådespel detta mästerverk av
Strindberg är, och det är ej heller meningen att
insinuera att ej skådespelare som John Ekman,
Sven Miliander, Yngve Nordwall m. fl. skulle ha
något att ge även när de själva och ensemblen
som helhet ej står på toppen av sig själva. Det
var sålunda nog trots allt en ganska minnesvärd
teaterkväll. Carl Johan Ströms dekorationer
gingo i den fäderneärvda arkitektoniska stilen
med den strängare enkelhet och koloristiska
återhållsamhet, som tycks bli det nya inslaget i
familjetraditionen. Ebbe Lindé
Dödsdansen av August Strindberg. Vasateatern.
Kanske har Gunnar Skoglund funnit det
molanderska greppet på Strindberg en aning
för hårt och velat ge en "mänskligare"
tolkning. I varje fall överraskade hans
föreställning av "Dödsdansen" genom att långa stycken
vara avspänd, lugnt och småborgerligt puttrande,
ja, skrattfriande. Till att börja med gick detta
förträffligt. Gabriel Alw lyckades ganska
perfekt genomföra en ny typ av kaptenen: en
mager, egentligen ganska chevaleresk och
stilsäker gurmé och f. d. livsnjutare i sliten
uniform, som själv humoristiskt avnjöt sina bataljer
med hustrun. Till sin häpnad fann salongen, att
det visst var meningen, att den skulle få skratta.
Hjördis Petterson betonade också ett stundom
förbisett drag: hennes Alice blev i första rummet
den f. d. sekunda skådespelerskan; på ett i och
för sig intelligent sätt försökte hon "rädda"
många av styckets brutala och patetiska scener
genom att spela ut dem i svassig teaterstil. Detta
drag i regien förde emellertid under aftonens
lopp till konsekvenser, som blev totalt ruinerande
för stycket. Man skrattade nämligen för mycket.
När man en gång av regissören vants att
uppfatta överdrifterna i kaptenens typ som komiska,
kunde man inte hålla sig allvarlig inför den stora
tragiken; det inträffade alltså så fatala ting, som
att publiken hojtade som på en Karl
Gerhardrevy åt de kvicka och bitande replikerna — ja,
när kaptenen efter att ha velat hugga sin hustru
med sabeln faller till golvet och efter att ha
verkat död stiger upp, skallade skrattsalvorna
i salongen. Man skall icke skylla stycket för dessa
missöden, ty samtliga de scener, som här väckte
löje, har i andra tolkningar visat sig kunna
skrämma åskådaren till halv panik. Felet var helt
regissörens, som icke velat ta stycket riktigt på
allvar. Om man utgår från att Strindberg var en
halvtokig kvinnohatare och äktenskapspessimist,
vars opus måste mildras och arrangeras för att
kunna "räddas", så är spelet förlorat.
Strindberg-skall spelas på blodigaste allvar — eller icke
alls. "Dödsdansen" är hans bild av en värld utan
nåd, utan religion: den speglar icke privata
erfarenheter, ty så var aldrig hans egna
äktenskap, utan är en fristående demonisk
konstruktion. "Dödsdansen" skall spelas i stor tragisk
stil, det är ett människolidandets ohyggliga
marionettspel, som icke får mildras mer än
Swift eller Dante. Lägg märke till att stycket är
fritt från personligt ställningstagande:
Strindbergs kvinnohat (som är överdrivet,
Heidenstams var mycket konsekventare) framträder icke
här.
Trots på alla händer fina och intelligenta
ansatser, trots Alws imponerande självständiga
och fint genomförda tolkning av kaptenen, föll
föreställningen. Detta trots att också regien hade
goda infall: måsarnas skrin utanför klippön, den
ibland kvardröjande musiken (i filmstil) och
den utmärkta, ehuru för hårt belysta dekoren.
Även den som led alla kval under salongens
framprovocerade skrattparoxysmer och icke ett
ögonblick blev skrämd eller gripen, följde med
häpen vördnad de väldiga andetagen i detta
geniala drama. "Ett ohyggligare och, vad värre
är, ledsammare drama har aldrig Strindberg
878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
