Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
åstadkommit", skrev Levertin; "denna
Dödsdans är en plump, långsam och tråkig
träskodans, som icke kan gripa eller fängsla."
Omdömet är litet tokigt. "Dödsdansen" är i klass
med Shakespeares och antikens tragedier och
rymmer en insikt i kärlekshatets natur och
överhuvud "la condition humaine", som tillhör de
förblivande landvinningarna i västerländsk
människokunskap. Sven Stolpe
Den heliga enfalden (Shadow and Substance)
av Paul Vincent Carroll. Dramatiska
Teatern.
Paul Vincent Carroll är en hittills i Sverige
ospelad irländare, en av de yngre i kretsen kring
Abbey Theatre i Dublin. Presentationen av
honom var berättigad, ty även om "Den heliga
enfalden" ligger på den konstnärliga medelnivå
som här i landet bäst karakteriseras med namnen
Cronin och Priestley så är det ett intellektuellt
moget och intresseväckande drama, som
dessutom tillhandahåller några ypperliga spelroller.
Det har varit författaren angeläget att
framhäva hur stridiga makter kämpar om den
irländska folksjälen och han schematiserar
därvid kraftigt sin personteckning. I den avkrok av
den irländska landsbygden där handlingen
utspelar sig härskar med suveränt förakt för
pro-fanum vulgus Hans Högvördighet Kanonikus
Thomas Skerrit, ett formligt praktskott på den
gamla fina katolska bildningens stam. Den rustika
omgivningen och de prästerliga underhuggare
som han har inpå sig har bidragit till att stegra
hans självkänsla och människoförakt till gränsen
av det maniska. Författaren har också låtit
meddela att han direkt haft den store misantropen
Jonathan Swift i tankarna när han koncipierade
sin prelat. För Hans Högvördighet upphörde
underverken och framåtskridandet ungefär på
Ignatius av Loyolas tid, hans smakideal är den
italienska högrenässansens och hans religion
yttrar sig närmast i ett benhårt fasthållande vid
de katolska dogmerna och ett sirligt rutinerat
utförande av de heliga handlingarna. Han är en
praktfull leaktionär, kring vilken det står iskyla
men också glans.
Hans motsats är skolläraren på orten, ett äkta
irländskt brushuvud av den sort som gjort livet
surt för engelsk överhet. Skolläraren är med
skäl ursinnig på de usla sociala förhållandena
i trakten och gör kanonikusen ansvarig för
att folket hålls nere i okunnighet och imbecill
underdånighet. Mellan dessa två står Hans
Högvördighets tjänsteflicka Brigid, en
ofördärvad landsflicka med en svärmisk tro på det
levande Guds ord, uppenbarat i en
helgonskepnad som visar sig för henne och talar till henne.
Som den aristokrat Hans Högvördighet är
uppskattar han flickans älskliga renhet och hennes
kompletta brist på servilitet; det råder mellan
dessa två en tillgivenhet nästan som mellan far
och dotter. Men Hans Högvördighet ogillar
skarpt Brigids mystiska upplevelser, som han
bekämpar som vulgär "nordisk" vidskepelse.
Brigid ställs fram som ett exempel på hur
helgonen — ty ett helgon av samma sort som
Bernadette Soubirous är hon — alltid mött det
första och hårdaste motståndet hos den kyrka
som sedan profiterar på deras gärningar. Men
Brigid är mer än ett helgon, hon är
inkarnationen av den irländska folksjälen. Om den
strider inte bara katolicismen utan också den
radikala upproriskheten, här representerad av
skolläraren, som känner en ömhet på gränsen till
kärlek för Brigid men avfärdar hennes
helgon-tro som barnsliga griller. Symboliskt nog offrar
Brigid sitt liv när hon söker avstyra ett angrepp
av den uppretade befolkningen mot den radikale
skolläraren. Så har genom tiderna det irländska
folkets själ marterats mellan två slags fanatism,
den politiska och den religiösa.
Stycket är som sagt schematiskt och det har
åtskilliga ganska grova melodramatiska effekter
omväxlande med enkelt burleska inslag. Att det
ändå fängslar så pass starkt beror främst på det
mästerliga porträttet av Hans Högvördighet. Från
min skoltid minns jag en lärare som nedlade en
utomordentlig omsorg på att samtidigt blända och
tyrannisera sina dumt gapande och halvt
paralyserade elever. På samma sätt slösar Hans
Högvördighet sina siratliga sarkasmer, sina fint
utmejslade maximer och sin diaboliska förslagenhet
på en underlägsen omgivning. Lars Hanson gick
helt in för rollen och åstadkom ett mästerverk.
Det lyste av uppspelt elakhet kring denne
soignerade kyrkofurste, som kunde vända en människa
på spettet över sin ironis eld med samma omsorg
som om det gällt att steka den läckraste kapun.
Men rollen rymmer även mänskligare sidor, en
torr humor och gentemot Brigid också faderlig
ömhet, vilka även de tolkades utomordentligt av
skådespelaren. Brigid hade i Mai Zetterling en
helt idealisk framställarinna som grep djupt
med sitt äkta och innerliga, aldrig gråtmilda
879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
