Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
linjerna och i flera enskildheter Medeadramat,
fastän svartsjukemotivet här trätt i bakgrunden
och ersatts av rasproblemet.
Dramat är skrivet på en litterär prosa som
i de mera avgörande ögonblicken övergår i
högstämd vers. Det poetiska språket i förening med
den ömsom värdigt ödesbundna, ömsom vilt
tragiska aktionen kan ge åskådaren
förnimmelsen att det här rör sig om stor dikt. I
verkligheten är "The Wingless Victory" ett plågsamt
exempel på maniererad dramatik, ett tomt,
pretentiöst skal utan skymt av äkta, gripande
innehåll. Figurerna är klichémässigt förenklade typer
då de inte som i fallet Ruel är blottade på allt
psykologiskt sammanhang. Furstedottern Oparre
är en alldeles omöjlig upplaga av den goda
vilden, banaliserad och idealiserad till det
olidliga. Och språket är det mest maniererade av
allt, gravallvarligt mässande och ibland sötaktigt
till det pekoralistiska. Det är synd om
Blanche-teatern att ha råkat slösa så mycken energi och
vacker ambition på en talmipjäs. Både regien av
Sam Besekow och spelet var genomgående av
god klass. Det är särskilt synd om Esther Roeck
Hansen, som i Oparres parti hade en av sitt
livs stora roller. Det var respektingivande, men
tänkte man nog: att hon bara orkar.
Georg Svensson
Vem är du? Ett dramatiskt försök i 3 akter av
Björn Landström. Svenska Dramatikers
Studio.
Det är ju ingenting nytt eller okänt inom
modern dramatik, att man på scenen gestaltar
och diskuterar själva skapandets process. Den
unge finländske konstnären Björn Landström
har försökt sig i denna vanskliga genre med "Vem
är du?", som den 2 november framfördes av
Dramatikerstudion. Han vill visa oss, hur ett
författarfrö trevar sig fram mellan
världslitteraturens store och förgiftad av läsning hamnar
i det falska och uppstyltade; han identifierar sig
själv med en ruinerad, monokelprydd greve,
som på sitt fäderneärvda spökslott råkar ut för
nattsvarta bovars hiskliga intriger. Som hans
aldrig efter förtjänst uppskattade skyddsängel
uppträder en mystisk ung kvinna vid namn Fia,
som ständigt skiftar gestalt, går ut och in genom
stängda dörrar, står i maskopi med hans
förfäder och ensam håller ondskan och
penninghungern stången. I slutscenen antydes, att denna
figur skall föreställa författarens egen fantasi,
den enda han har att anförtro sig åt, om han
i sin diktning skall kunna vara sig själv och
skapa något av värde; Fia — Fantasia. Annars
hamnar han som här i rena spexet, framfört på
parodiskt högtravande karamellvers — om man
så vill en anspråkslös motsvarighet till Wessels
klassiska "Kärlek utan strumpor". Själva
innebörden i stycket bör man nog inte trycka på
alltför mycket — det kan knappast avnjutas på
annat sätt än just som spex och stolleri, och
hör-barligen var det också vad som skedde.
Författaren stod själv för den fyndigt förenklade och
putslustiga dekoren, och Toivo Pawlo i
huvudrollen framlockade mycken munterhet. Den unge
skådespelaren tycks ha en verklig talang för det
parodiska. Debutanten Inga Gill kämpade tappert
med Fias svårtolkade gestalt, men hon saknade
fatalt den grace och det diableri som skulle göra
rollen acceptabel. I sin variation av den svenske
förbrytaren Karlsson, här kallad
korvmakar-kungen Andersson, hade Arthur Fischer en
dråplig uppsyn och ett festligt sätt att spotta fram
sina repliker; han föreföll att vara hämtad direkt
ur något folklustspel. I övrigt stod
föreställningen på amatörstadiet. Holger Ahlenius
Min fru går igen (Blithe Spirit) av Noel
Coward. Nya Teatern.
Man måste vara vid god hälsa och får inte vara
för känslig för sina medåskådares reaktioner om
man skall kunna ha riktigt roligt på "Min fru går
igen". Den som nyligen haft ett dödsfall i
familjen eller som rentav själv känner sig litet
krass-lig blir säkert pinsamt berörd av Noel Cowards
hjärtlösa lek med döden och de spiritistiska
föreställningarna om ett liv efter detta. Spöken anses
visserligen som legitima farsingredienser, men
de hädangångna som uppträder i Noel Cowards
fars har inte varit andar tillräckligt länge för
att kunna rubriceras som spöken. Spöke blir
man väl näppeligen förrän man förlorat alla
personliga bekantskaper bland de levande. Anden
numro ett i "Min fru går igen" var i det jordiska
gift med en succéförfattare, som alltjämt har
hennes fotografi på flygeln till sin
efterträ-derskas illa dolda ogillande. Hon materialiseras
vid en på okynne arrangerad spiritistisk seans
och blir bofast hos den arme författaren, som
inte alls kan klara detta egendomliga fall av
bigami. Eftersom han är den ende som kan se
4 BLM 1944 X
881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
