Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
hustrun numro ett och tala till henne begriper
hustrun numro två varken hans underliga
beteende eller hans yttranden, vilket ger upphov
till de mest groteska missförstånd. Så långt har
man ungefär hunnit i första akten, och man
förstår inte hur Coward ur denna kuriösa situation
skall kunna skaka fram ytterligare två akter.
Han gör det emellertid som den vane barmästare
han är, även om det medför en del
upprepningar. Till slut vet han sig ingen annan råd än
att förpassa även den andra hustrun till
andevärlden och låta henne gå igen för att i sällskap
med sin företräderska i det längsta hindra den
gemensamme f. d. maken att njuta av det dubbla
änklingståndets behag. Om stycket har någon
moral, vilket inte är troligt, så är det den att en
levande hustru är bättre än två döda men att
det bästa är att inte ha någon alls.
Den på gränsen till det opassande
balanserande pjäsen är faktiskt full av roligheter både
i situation och replik, och dessa tillvaratogs väl
av en väldrillad ensemble med Sture Lagerwall
som den äkte mannen och Irma Christensøn och
Sonja Wigert som respektive första och andra
hustrun. Jag ger Lagerwall ett knappt försprång,
men också damerna var i högsta grad njutbara.
En lysande bifigur gjorde Sif Ruud av det
lantligt rödblommiga mediet, som med fnissande
förtjusning mottog sina meddelanden från andra
sidan och talade om ectoplasma och
gurksmör-gåsar i samma andetag. Georg Svensson
Film
Stopp, tänk på något annat! Åke Öhberg.
Europafilm.
Olle Hedberg har själv gjort manuskriptet till
en film på Karsten Kirsewetter-trilogien. Det
förklarar den påfallande respekten för
romanunderlaget, vars avigsida tyvärr blivit en alltför
plottrig och ryckig handling. Filmen illustrerar
rätt väl valda scener ur böckerna, men man kan
inte begära att den som inte läst dessa skall få
någon ordning på bitarna. Vad har t. ex. Mårten
Bergfelts sorglustiga kärlekshistoria i filmen att
göra, när den inte som i böckerna medvetet
kontrasteras mot Karstens och Sonjas? Att göra
film på romaner är överhuvudtaget diskutabelt,
i fallet Olle Hedberg är det direkt missriktat,
eftersom hans speciella kvaliteter inte fastnar
på celluloiden. Några repliker, pikanta och syr-
liga som sardeller, uppfattar man med välbehag,
och Hasse Ekman är en till typen inte oäven
Karsten, men sedan är det stopp för berömmet,
hur man än tänker efter. Georg Svensson
Flickan och djävulen. Hampe Faustman.
Terra.
Benjamin Christensens "Häxan" tillkom ett
par år efter förra världskriget, och förmodligen
är det även nu den onda tiden som förmått
Lorens Malmstedt att stanna inför Bertil
Malmbergs filmuppslag. Även i litteraturen ha
häxprocesserna blivit ett ofta återkommande tema —
jag antar att mången hämtar uppbyggelse ur
det faktum att medeltiden heller inte var så
hemtrevlig. En viss risk för schematisering och
svart-vitmålning ligger alltid nära till hands då
man skildrar det ondas kamp mot det goda, och
den faran har heller inte undgåtts här. Särskilt
djupt under ytan går Malmbergs manuskript inte
och har mera teaterns än filmens form. En
högtidlig, arkaiserande dialog bryter sig mot en
bildstil som närmast kan betecknas som
sko-makarrealistisk. Det förekommer på tok för
många toviga skägg och råflabb i filmen. Man
skulle önska Faustman en klarare blick och en
fastare hand — som alltid finns det här något
grumligt i hans regiarbete och vissa scener måste
tyvärr betecknas som rent grisiga. Det är
olustigt att inte kunna finna mycket positivt i en
film som lagts upp med så påtaglig ambition
som "Flickan och djävulen"; troligen ligger felet
i att en alltför omogen regissör anförtrotts ett
svårbearbetat stoff.
Ensemblen sliter redligen med Malmbergs
dialog men har tydligen haft svårt att hålla sig
obesmittad av den Gud-död-i-stugan-anda som
ligger tjock över filmen. Häxans roll är förvisso
heller inte lätt och man avundas inte unga Gunn
Wållgren den börda hon fått sig pålagd. Den
första förvandlingsscenen är dock stark och
imponerande den gemenhet som kataraktiskt
väller fram över fru Wållgrens ansikte. Pavane
De lyckliga Åren (This Happy Breed). David
Lean. Two Cities.
David Lean, som var Noel Cowards
regissörsassistent i "Havet är vårt öde", står som ensam
regissör för denna nya Coward-film. Noel
Coward är emellertid författaren och
producenten ; det märks också meter för meter att det är
882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
