Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
människan i helfigur. Det är likadant med
naturen och med djuren. Allt är fragment, delar,
avbrutna linjer. Men perspektiv och helhet finner
man aldrig. Man står liksom inför ett med
barbarisk prakt och omåttlighet dukat bord, där all
världens växter och djur bjudes, men alltid
styckade, alltid anrättade så konstfullt att man
inte känner igen dem. Lundkvist vill famna hela
världen. Han vill ge bilder från alla de fem
världsdelarna och från underjorden och
himmelen därtill. Han är omättlig när det gäller
syn- och hörselintryck. Men han tycks ej ha
behov av stillhet, av samling, av enhetlighet. Niir
jag läst hans diktsamling för fjärde gången, då
formligen skrek det inom mig efter en smula
innerlighet, efter ett kvinnligt leende, efter ett
manligt handslag, efter en enkel och ren linje.
Pan i all ära, men hans omåttlighet måste kväsas
en smula ibland om han inte skall bli odräglig.
Att förnimma varats gränser, att kunna väga sitt
öde i handen och staka ut sin väg! Är inte det
att vara människa? Men Lundkvist går
samtidigt på tio vägar. Att välja är honom
motbjudande, att avgränsa synes honom vara ett
brott. Han liknar en hednisk gud med lianerna
släpande efter sig, med månens döda sken i
ansiktet, med oartikulerade ljud i en blodröd
mun. Han verkar förskräckande på mig, det kan
jag inte dölja. Jag förstår inte att han sätter en
damm mot människoblivandet, mot det som vill
förevigas, mot det som vill vara stilla. Jag
förstår inte hans aptit på liknelser och metaforer,
som smeker sinnena men inte leder någonstans.
Jag tycker hans dikter, även dessa nya, är
beundransvärda i sin rikedom. Men jag kan inte leva
i hans värld. Jag känner mig kvävd och sjuk
och jag kan ingenting annat göra än fly. På
något sätt är det väl så att Lundkvist själv
känner sig instängd och förtrollad i sin värld.
Han anropar sin sädesflicka om uppståndelsens
under. Han väntar att bli väckt ur den underliga
dröm som hans diktning utgör. Men
förtrollningen viker inte. Diktaren skymtar inne bland
lianerna, kämpande för att bryta sig ut. Men
vattenspeglarna, trädstammarna, urberget håller
honom tillbaka. Han är en fånge i sina egna
drömmar och den stora rena tonen kommer att
klinga från hans instrument först när han slagit
sig igenom och befriat sig från bildernas
förtrollning. Han för en djupt tragisk kamp som en
tingens och drömmarnas fånge. Han söker sig
fram på vägen mellan djur och gud, men ibland
går han den motsatta vägen och från att ha varit
gud och människa söker han sig då mot djuret.
Det finns långt inne i hans vers en skälvande
ton, en längtan efter befrielse, men den drunknar
i de vilda ropen, i de omåttliga önskningarna.
Om jag för min personliga del måste avvisa
mycket av det Artur Lundkvist bjuder, hindrar
inte detta mig att uppfatta hans betydenhet som
människa och konstnär. Han lämnar mig inte
oberörd. Han eggar till anspänning, ty han är
full av liv. Därför betyder han mycket för det
andliga livet i vårt land. Därför måste man
allvarligt ta ställning till honom.
Gustav Sandgren har i år för första gången
givit ut en diktsamling. Den heter "Partisan"
och är en djuptänkt, fin och förtjusande bok.
Den gör intryck av att vara skriven i ett enda
svep. Diktaren har känt vämjelse över
beredskapsattityden i vår litteratur under dessa
krigsår. Han tror inte att någon av de krigförande
har rätt att monopolisera friheten och
sanningen. Han vill vara partisan bakom alla fronter
och strida för det som är kvar av det mänskliga
bakom alla slagord. Han har själv varit en man
i vapenrock och han har ej kunnat undgå att
märka "det högmodigt kalla, det dumma" även
i sina egna förmäns och likars blick. Han vill
vara med och bekämpa hatet, men önskar inte
glömma det hat som finns bland dem som strider
på den "rätta" sidan. För Sandgren är det ett
brott att bära vapen, ty mord är och förblir
mord. Den ende hjälte han vill erkänna är den
samvetsömme, som för sin vapenvägrans skull
blir skjuten. Sandgren själv känner sig så
förnedrad av sin vapenrock att han skyndar ut
i naturen och ber blommorna om förlåtelse för
att han är klädd på detta vis. Han samtalar ofta
med träd och blommor och deras lära vill han
anamma. Träden behöver ingen tro och däri
ligger deras storhet. Med tron kommer det onda
till människan. Trädens visdom är tvivlets
visdom och att tvivla synes Sandgren som den
största mänskliga egenskapen. Han har
sannerligen rätt. Det var en tid då tron i vårt land
behövde stärkas, då de krafter som manade till
eftergift och undfallenhet växte sig starkare för
varje dag. Nu behöver mänskligheten tvivlet om
den inte skall gå alldeles under. Man blir till
slut lika den man bekämpar. Det är en av teserna
886
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
