Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
egen del får avgöra från fall till fall. Så mycket
är säkert, att Pär Lagerkvist med sin nya stora
prosaberättelse — den första efter "Bödeln" —
anknutit till en äldre linje i sin produktion,
närmast till dramat "Konungen" med dess skildring
av de blodiga, orgiastiska konvulsioner, genom
vilka en autoritär och hierarkisk ståt avlöses av
en folklig regim. Innebörden av dessa upptåg
blir aldrig fullt klar, och en liknande
mångtydighet blir det bestående intrycket även av
"Dvärgen", samtidigt som den kastar ljus bakåt över
Pär Lagerkvists tidigare verk.
Sceneriet är här ett italienskt renässanshov,
och miljön förefaller lika sorgfälligt studerad
som den medeltida i "Bödeln". Det
praktälskande hovet i Milano under 1400-talet, då
Lodovico Sforza och hans maka, Beatrice d’Este,
där samlade konstnärer och lärde omkring sig,
inte minst till sitt eget förhärligande, synes
närmast ha föresvävat diktaren; det framgår även
därav, att Lionardo uppträder i berättelsen
under det genomskinliga namnet messer
Bernardo. Men Pär Lagerkvist har handskats mycket
fritt med stoffet, och synbarligen har det roat
honom att bolla med både nomenklatur och
kronologi. Den tavla som med högt uppdriven
färgkonst rullas upp företer den för dessa
kulturcentra specifika blandningen av högt och
lågt, av mänskligt tänkande, skaparkraft och
kunskapssträvan i högsta potens parade med
sedligt förfall, rättslöshet och våld. Berättaren
rör sig endels med den klassiska
renässansnovellens gängse typbestånd och stående motiv; den
artistiskt sinnrika, skickligt komponerade och
livfullt fabulerade historien skulle kunna läsas
som en novell av Bandello eller Boccaccio, ehuru
med omkastade förtecken och sedd i snedvridet
perspektiv, dvärgperspektiv. Den har nämligen
lagts i dvärgens mun, och dennes mest synliga
kännetecken är hans hatiskt förbittrade
inställning till sin omgivning, där han spelar rollen av
ond ande. Vem är dvärgen? Ja, först och främst
är han naturligtvis en individ, ingående studerad
och given med en rad smådrag och särdrag av
etsande precision och kuslighet.
Men lika säkert är, att dvärgen också är att
fatta som en symbolisk gestalt, hos vilken
diktaren synes ha inlagt åtskilligt av vad han mest
avskyr men kanske också vissa av sina egna
lönnligaste reaktioner. Dvärgen är den
van-skapte med Thersites’ egenskaper förstorade till
demoniska mått. Han är den som ser avigsidan
i allt mänskligt, som förminskar, drar ned och
smutsar allt vad kärlek, konst, religion, allt vad
upphöjda motiv och oegennyttiga handlingar
heter — han är den eviga skärvan av
trollspegeln, motpolen till den kanske något förtunnade
idealism Pär Lagerkvist under senare år
förkunnat men befryndad med tvesynen, svartsynen
i tidigare alster. Hatet är för dvärgen det bästa
sättet att förstå en människa, det vapen
varmed han tränger in i henne; han förstår inte
men är imponerad av fursten, som före
Machiavelli tillämpar dennes lärdomar om falskhet,
svek, löftesbrott, giftmord och därvid begagnar
honom, dvärgen, som verktyg. Däremot är han
enbart förbryllad inför den universella
snillrikhet som utvecklas av Lionardos alter ego i
berättelsen. Den sökande, forskande människoandens
förvetenhet på allt skapat synes honom löjlig,
ett utslag av högmod, och han står främmande
inför renässansmänniskornas jubel över den
nyupptäckta jordens härlighet och obegränsade
möjligheter: för honom äro livet och naturen
utan intresse, och allt sysslande med dylika ting
förefaller honom som meningslös lek. Messer
Bernardos anatomiska undersökningar av
människokroppens inälvor äro vidriga i hans ögon.
Den store människoforskarens vacklan mellan
hänförd tro på människans storhet och radikal
misströstan om människotankens förmåga — en
vacklan, som, även den, varit Pär Lagerkvists
egen — är närmast förvånande för dvärgen, för
vilken meningslösheten utgör livets själva
grundval, en oförstörbar, orubblig idé. Det finns i
dylika förhållningssätt vissa drag av
livsfientlighet och antiintellektualism, som inte varit
alldeles främmande för diktaren själv — se t. ex.
"Den fordringsfulla gästen" med dess långt
drivna pessimism och "Det besegrade livet" med
förkastelsedomen över djuppsykologien. Bakom
den våldsamma karikeringen tycker man sig ana
antinomier, som skymtat genom hela hans
produktion.
Dock — dvärgen är en ytterst sammansatt
varelse. Med vissa sidor av sitt väsen är han
besläktad med den bildstormande asketismens
och den sjuka maktlidelsens fanatici alltifrån
891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
