Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Äktenskaplig kris
Björn-Erik Höijer: Bergfinken. Tiden 1944.
7:50.
Björn-Erik Höijer debuterade med en
novellsamling, "Stjärnklart", som jag tyvärr inte har
läst. Emellertid verkar det mycket troligt att
— som det har gjorts gällande — hans andra
bok, den nu utkomna romanen "Bergfinken",
betecknar ett framsteg. Den är kunnigt skriven
och väl komponerad och ger överhuvud intryck
av att författaren har blivit varm i kläderna.
Vilken skrivkunnighet har inte uppstått i Sverige
på de senaste tio eller tjugu åren! Hur många
svenska författare har inte redan in i detalj
tillgodogjort sig den moderna amerikanska
berättarteknikens landvinningar och vilken stor roll
tycks inte Eyvind Johnson, rent språkligt, spela
för många av våra just nu framträdande
berättare. Hos Björn-Erik Höijer är inflytandet från
Eyvind Johnson påfallande, man märker det
i den obesvärade elegansen, i antydningens
dubbelmening i den genomförda symboliken och
i den inre monologen, detta Joyces geniala grepp
som genom Eyvind Johnsons förmedling och
i hans betydligt moderatare form blivit ett så
flitigt använt hjälpmedel i vår moderna
berättarkonst.
Emellertid är Höijer fördenskull visst inte
någon efterapare. Hans avsikter förefaller att
vara andra än förebildens. Höijer verkar inte att
inom sig dölja en älskare av arabesker,
fantasifulla sagor, infall och utblickar. Hans ambition
tycks framför allt vara att tränga in i typiska
men därför inte mindre viktiga problem, att
finna en besinningsfull och förståndig lösning
på dessa problem och att samtidigt ge en levande
människoskildring. I "Bergfinken" är det fråga
om den erotiska drömmen och hur man ska
förfara med den — när man är gift, har tre barn
och en hustru som i alla fall är präktig, sexuellt
tilltalande och synnerligen lämplig som kamrat
i det praktiska arbete som man nu en gång är
hänvisad att försörja sig på. Ska man ta sitt
förnuft till fånga (och det vill nog Höijer
överhuvudtaget att man ska), kan ju inte lösningen
bli mer än en. Men som vi vet kan det i alla fall
vara svårt att besluta sig för den. Det är om
svårigheten att fatta detta beslut men också om
dess slutliga genomförande som Höijers roman
handlar. Den får sin speciella aktualitet genom
att spela i beredskapsinkallelsernas och därmed
också de erotiska utflykternas tid, och konflikten
får sin tillspetsning genom den sociala klyfta som
skiljer de älskande. Sigrid Silfvermarck är
bank-fröken och överklass och Valter Ståhlgren är en
framåtsträvande men enkel gruvarbetare.
Förhållandet dem emellan är avsett att vara något
betydligt allvarligare än ett snedsprång på en
äktenskaplig permission, men även om det är
ganska spännande är den äktenskapliga
konflikten betydligt mera levande skildrad. Fröken
Silfvermarck är ganska matt tecknad, författaren
har inte haft tillräckligt intresse för hennes
person och öde.
Miljön är däremot suggestivt skildrad och
samtalen (naturligtvis är mara frestad att säga,
när det gäller moderna svenska berättelser)
återgivna tämligen på kornet. Tyngre väger dock att
Höijer lyckats göra hustrun alldeles påtaglig och
levande, så att man ser henne för sig, känner
henne och kommer ihåg henne. En
anmärkningsvärd konstnärlig prestation! Svärmodern,
den gamla arbetarkvinnan på gravens brädd,
skulle också kunnat bli ett utmärkt porträtt om
författaren inte så metodiskt hade förvandlat
henne till en Kassandra i en äktenskapstragedi
som inte blir av. Ståhlgren själv är en figur med
många levande drag som emellertid skyms av
hans alltför enfärgade präktighet. Själva
symboliken verkar nog mera dekoration än
fördjupning av perspektivet. Det skulle ha varit
stilenligare om Höijer gjort ett sparsammare bruk
av ödesknackningarna, det är i alla fall fråga
om ett oväder och inte om ett skeppsbrott.
"Bergfinken" är emellertid en både klok och
kunnig roman vars styrka är en intim, vardaglig
realism med utpräglat sinne för atmosfär och
stämningar. Svagheten ligger, som sagt, i era lätt
överdramatisering. Knut Jaensson
Fläckat patos
Astrid Väring: I som här inträden...
Wahlström & Widstrand 1944.
11:—.
I sin nya roman berättar Astrid Väring om
ett psykiatriskt fall. En tjänsteman vid namn
Tomas Eckert, statsanställd sedan femton år, blir
suspenderad från sin tjänst, inlägges på
sinnessjukhus efter ett självmordsförsök, blir omyndig-
899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
