Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förklarad och förtidspensionerad. Endast tack
vare sina goda försänkningar blir han befriad ur
sitt fängelse, men alla hans ansträngningar att
återfå sitt ämbete gäckas, och i förtvivlan över
sina misslyckanden tar han sitt liv.
I förordet till boken förklarar Astrid Väring
att hon skildrar ett självsett fall och att hon
skrivit den i "helig indignation". Den är dock
mera banal än helig. Miljön, den norrländska
småstaden med omnejd, är äckligt
medelsvens-sonsk utan att någonsin ses i det välgörande
satiriska perspektiv som t. ex. en Olle Hedberg kan
briljera med. Det är svensk medelklass när den
är som värst: folk som ägnar sig åt sladder,
förtal och ibland rent helvetiska machinationer,
som "drar en spader", dricker små
"groggpinnar", tar sin lilla nattkorv och söker överträffa
varandra i vräkiga middagar.
Men boken är inte bara banal, den är också
■tarvlig. Det gäller främst kärleksskildringarna.
De älskande säger saker till varandra som i sin
klumpiga rättframhet både i livet och i konsten
endast brukar antydas. Med tarvligheten
sammanhänger det kolportagemässiga draget. Tomas
kallar sin hustru sin "isjungfru", sin "vita
blomma", sin "vita ros", och av bokens fyra
läkare är tre grällt osympatiska, den fjärde ett
helgon.
Astrid Väring är också ovederhäftig. Är hon
domare, låter hon den frånskilde Tomas’ hustru
bli hans förmyndare, och hon låter honom sväva
i komplett okunnighet om sina juridiska
rättigheter och skyldigheter — ehuru han är anställd
vid en länsstyrelse!
Skall hon försöka sig som läkare, blir hon
antingen sentimental eller brutal. Hennes
redogörelse för medicinska förlopp är minst sagt
summarisk. Om sjukvård, lasarettsrutin,
sjuksköterskors och läkares åligganden, om
ordinationer och insprutningar har hon föga aning.
Hon kan se utifrån hur gift sprider sig i blodet
i en människokropp. Det är duktigt. Mycket
märkliga är också hennes diagnoser.
Psykiatri-kerna föreställer hon sig som en samling
personer som inte önskar något hellre än internera
folk och sedan pina dem på livstid, och hon
förbigår totalt formaliteterna som krävs för att
komma in på ett sinnessjukhus, t. ex.
vårdattesten.
Det är vidare inte måttligt vad Tomas’
mor-finiserade hustru under sin sjukskötersketid
lyckats hamstra av narkotika. Chefen på sinnes-
sjukhuset målas som en erotoman tyrann.
Sadistiska vårdare och en hygien som trotsar all
beskrivning är andra miljödrag. Patienterna är
fullständigt rättslösa och författarinnan antyder
ingen som helst kunskap om deras möjlighet att
vädja till sinnessjuknämnden. Tomas gör inget
verkligt försök att komma ut, och det som till slut
driver honom i döden är statsmakternas beslut
och har intet att göra med det psykiatriska
system som författarinnan angriper. Det är
inte överord att man skulle kunna leta upp
ett hundratal oegentligheter i Astrid Värings
roman.
Det är möjligt att ett autentiskt fall ligger
bakom Astrid Värings roman, som hon själv gör
gällande. Men i så fall är det till hopplöshet
förvrängt och missuppfattat. Varje tillstymmelse
till patos blir förorenad av en sådan brist på
konstnärlig mognad och reda. Det är groteskt att
mot ett helt skrå rikta ett så demagogiskt
angrepp, vilande på felaktigheter och
generaliseringar. Ett torrt referat av fallet skulle ha tjänat
rättvisan bättre än ett sådant misslyckat försök
till konstnärlig omgestaltning.
Jöran Mjöberg
Småstadskomedi
Albert Olssön : Kleber & Frank. Tiden 1944.
9:50.
I Albert Olssons "Kleber & Frank" kommer
skomakare Franks ohängde Julius någon gång
på 90-talet som yngste gårdsdräng till
kryddkrämaren, grosshandlaren och rådmannen Kleber
i en liten västkuststad. Han blir så småningom
bokhållare och expedit och till slut delägare i
firman och rådmannens svärson. Historien är
en fyndig och lustig variation på det gamla
sagotemat om den fattige pojken som vinner
prinsessan och etablerar sig som innehavare av
halva kungariket, och Albert Olssön är lätt på
handen och raljant i tonen när han berättar den.
Vad som hade kunnat bli en dyster
indignationsskrift om en pojkes uppväxt hos en supig
styvfader och en förtryckt moder, om hans hundår
i en firma där yngste mannen behandlas efter
principen att "en del får man tåla om det skall
bli folk av en" har i stället blivit ett festligt
äventyr. Den lätta komeditonen bibehålles även
när luften blir laddad med ångest och spänning,
900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
