Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
när firman Kleber alltmera mognar för
konkursen, när reverserna dugga och den vackra
Cecilia Kleber måste bekväma sig att för
pengarnas skull ge sitt ja-ord åt den lede pigförföraren
Magnus Frisen, och denna ton borgar för att
det hela skall få ett lyckligt slut och att inga
hjärtan skola bli ohjälpligt krossade.
Det är för övrigt inte någon fara för att något
av de hjärtan som Albert Olsson presenterar
i "Kleber & Frank" skall brista. Inte därför att
det inte händer åtskilligt av det som kan göra
sprickor i hjärtan utan därför att hans
människor denna gång äro så funtade att de mycket
väl tåla vid att ödet och författaren bollar en
smula med dem. De kunna knappast såras annat
än i sitt ekonomiska sinne och i sin fåfänga. Då
det förekommer en högt uppskruvad känsla så
är det ståndshögfärd, då en människa håller på
att bli tokig av sorg så är det krögare Karlin
som sörjer och rasar över att arvet efter hans
syster Emilia gått honom förbi. Centralfiguren
i boken, Julius Frank, är en hygglig pojke utan
fallenhet för djupare tankar eller för själsstrider.
Han slarvar litet med flickor, är litet knepig
i sina affärsmetoder och litet småslug i sina
beräkningar. Det enda märkvärdiga både med
honom och med de övriga personerna i boken
är att de i all sin småskurenhet och tarvlighet
äro så fullständigt och ovanligt levande. Albert
Olsson måste ha föraktat människorna för att
kunna sätta upp ett sådant galleri, och han
måste ha föraktat dem så grundligt och så länge
att han kommit tvärs genom föraktet och fram
till en stor och road ömhet.
Albert Olssons språk har en smidig, kraftig
och fullkomligt tvångsfri uttrycksfullhet. Det är
därför dubbel skada att en del slappa uttryck
såsom "lyser med sin frånvaro", "denna massiva
stofthydda" och "denna världens håvor", vilka
ytterst lätt hade kunnat retuscheras bort, tycks
ha kommit med av bara farten. Det är likaså stor
skada att den eljest utmärkta kompositionen fått
en fläck genom att författaren tio sidor från
slutet infört en ny och fullkomligt överflödig
person i handlingen. Så gör Livet, men det anses
inte fint av en romanförfattare att göra så. För
övrigt har Albert Olsson lagt sitt detaljpussel
med skicklig hand och 90-talsstämningen är
mycket väl träffad. Han visar inte upp en serie
bilder utan han skapar en hel atmosfär som
omsluter och genomdränker läsaren, och som ger
illusionen att författaren uppfattat sitt material
såsom en helhet redan innan de olika detaljerna
börjat växa fram. Och denna helhet står aldrig
stilla, människorna förändras och staden
förändras, årstidernas liksom dygnets växlingar
förnimmas tydligt. Handlingen föres framåt genom
en väl avvägd växling mellan lugnare och mera
upprörda partier. Allting är fångat mitt i
rörelsen, men observationen har inte kommit
någonting att stelna till. "Kleber & Frank" är en
mycket duktig prestation.
Elisabeth Tykesson
Stenhuggare
Hans Hergin: Berg öppna dig. Gebers 1944.
10:—.
Den lilla hjälprecension som förlagen ofta är
nog vänliga att sända med sina
recensionsexemplar antyder i detta fall att denna bok ej är
skriven av någon nybörjare, antagligen för att
hindra en eller annan att högfärdigt avfärda den
okände författaren med någon piffig ovänlighet.
Emellertid är det efter en mycket kort stunds
läsning tydligt, att pennan i detta fall förts av
en tränad skribent. När nu en skånetidning och
även förlaget i sin reklam avslöjat författaren
som Hans Håkanson har den nyfikenhet man
otvivelaktigt kände blivit stillad. Kan Håkanson
på detta sätt dra till sig uppmärksamhet må det
vara honom väl unnat. Han har kanske orättvist
kommit litet i skymundan.
Håkanson har i denna roman återvänt till en
miljö som han tidigare utnyttjat i den av hans
romaner som väl hittills väckt den största
uppmärksamheten, nämligen "Hård klang". Det är
stenindustriarbetarnas tunga men också, som allt
konsthantverk, själsligt utvecklande arbete, som
han satt i centrum i båda dessa böcker. Men
medan "Hård klang" visade symtom på att
författaren förlyft sig genom en alltför storartad
intrig och alltför många och brokiga
människoöden har han denna gång vetat att begränsa sig
och härigenom uppnått lugn i handlingens
fortgång och en god och på det hela trolig och
intresseväckande personskildring. Någon
experimenterande konstnär är icke Håkanson-Hergin,
men han behärskar vid det här laget sina
uttrycksmedel väl och har skrivit en roman som
livligt kan rekommenderas läsecirklarna.
Säkerligen saknar Håkanson-Hergin icke litte-
901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
